VI ÄR INTE SVENSKAR – OM VÅR ANKNYTNING TILL MÄNSKLIGHETEN OCH DESS KONSEKVENSER

Planeten vi bor på är stor, vi bor nio miljarder människor tillsammans. Många kan uppleva att Jorden och mänskligheten är oöverskådlig, att den känns som ett universum i sig. Men så är inte fallet, det är endast en subjektiv föreställning vi har. Jorden är visst överblickbar, likaså mänskligheten. Jag tror att det är viktigt att söka förskjuta sin världsföreställning från att se Jorden som något ogreppbart till något mera konkret och förståeligt. Detta gäller främst synen på människan. Vi måste ha en förmåga att kunna förstå och relatera till alla människor världen över. Saknar vi den förmågan blir vi lätt passiva och likgiltiga. Vi känner att vi inte är delaktiga i deras liv och ansvar. Men jag anser att vi visst är det. Vi har ett globalt gemensamt ansvar som vi borde ta. Men för att vi ska kunna ta det, måste ansvaret vara förankrat i en känsla av förstående och relaterande. Vi måste känna att vi alla delar samma rättigheter och skyldigheter. Denna känsla av gemenskap är avgörande för hur vi förhåller oss till människor världen över. Vill vi leva i symbios, måste vi kunna relatera till varandra, och för att kunna göra det måste vi anlägga ett perspektiv som möjliggör denna globala identifiering.

Nationsbegreppet och -tillhörigheten är en kognitiv konstruktion, som jag tror till viss del hämmar ett öppet globalt perspektiv. Att se sig själv som svensk, innebär att måla upp psykologiska gränser för vad och vilka man kan relatera till. Dessa gränser påverkar vårt perspektiv på omvärlden; när vi exempelvis får läsa om inbördeskriget i Syrien, känner många, tror jag, varken delaktighet eller ansvar. Detta fenomen och dessa människor ligger utanför våra psykologiska gränser. Det leder till att vi förblir passiva i vår relation till dem. Föreställ er istället hur det skulle vara, att sedan födseln, ha fått identifiera sig själv som en Jordisk medborgare, snarare än svensk. Tanken i sig låter en aning absurd, men det har främst med ovana att göra. Hur tror ni att människor som såg sig själva i första hand som ”jordiska medborgare”, skulle reagera på en händelse som inbördeskriget i Syrien? Skulle de relatera mer eller mindre? Svaret står förmodligen tydligt för er: de skulle relatera mer. Och då är frågan hur detta relaterande skulle uttryckas i känslor, tankar och beteenden. Jag anser att de skulle känna starkare olustkänslor såsom sorg och frustration, även tankarna skulle spegla dessa känslor och framförallt skulle även beteendet följa samma mönster. Den jordiska medborgaren skulle uttrycka sin sorg och frustration till andra människor, genom exempelvis sociala medier, bloggar, klagobrev till politiska instanser eller muntligt mellan vänner och familj etc. Detta skulle i sin tur ställa högre krav på de maktinstitutioner som finns, vilka skulle agera därefter. Med andra ord, skulle den stora massan i världen sluta förbli passiv och både indirekt och direkt skapa ett motstånd mot de negativa krafter som uppkommer i världen. Ett inbördeskrig skulle inte kunna blomstra lika lätt.

Och allt handlar om individualpsykologi, om vår perception. Den konstruktiva makt som ligger häri finner jag fascinerande och inspirerande. Det handlar om hur vi anknyter till vår omvärld. När vi formar vårt samhälle är det därför viktigt att inte bygga upp psykologiska gränser som reducerar vår anknytning till exempelvis nationstillhörighet. Även om vi lever i nationer på ett politisk plan så är det av största betydelse att dessa gränser inte får inskränka på ett psykologiskt sådant. Nationstillhörighet är bara en fiktiv kategorisering medan mänsklighet är verkligt.