Upplevelsen av att ha blivit mobbad

Idag stötte jag på en gammal bekant som jag umgicks med under högstadiet. Vi hälsade på varandra, pratade en stund, innan han skulle ta bussen och vi skildes åt. Det var ett trevligt samtal, egentligen pratade vi inte om någonting speciellt, det var ett kravlöst spontant samtal. Men ändå hade jag en stark känsla av obehag i magen, när jag gick därifrån. Det gjorde mig frustrerad. ”Varför i helvete känner jag så här nu?” tänkte jag när jag satt på tvärbanan på väg hem. För att förstå varför jag kände som jag kände, måste jag berätta lite om min tid på högstadiet.

Jag gick på högstadiet på Högalidskolan på Södermalm i Stockholm och var redan då längst bland alla bortsett från en lärare som var något längre än mig. Men det är inte min längd jag tänker på, när jag ser tillbaka på min tid i grundskolan. Utan det är hur jag mådde under tiden. Jag var nämligen mobbad.

”Mobbad” är ett starkt ord och ofta brukar jag tänka att mobbningen bara var en mild form, men jag vet inte om det är jag som inte förmår att erkänna det i efterhand eller om det faktiskt var en aning mildare, om det ens är möjligt att värdera mobbning så.

            Under tiden bodde jag hemma hos min mamma. Hon har alltid varit en varm och snäll person, men har tyvärr haft svårt att ta hand om sig själv, och därför också mig. Jag kunde aldrig känna att hon var någon att luta sig mot när jag kände mig ledsen. Det skapade en nästintill bottenlös ensamhet inom mig. Det var bara jag och min mamma – jag hade ingen annan anhörig i min vardag – och i skolan kände jag ett utanförskap. Mina känslor blev på så sätt inkapslade i mig själv.

            Skolan är en identitetsskapande miljö. Där får man i relation till sina jämnåriga, en roll som man internaliserar i sin självbild. Därför är den sociala kontext man skapar i skolan avgörande för ens personliga värde och under vilka premisser det får växa.

Min sociala kontext bestod av de som enkelt kan kallas för ”de tuffa killarna”. De som smygrökte runt krönet på skolan, som skolkade och tyckte det var ballt att slåss. Visserligen följde jag också med runt krönet och tände en cigarett i stället för att gå på lektionen, men jag var livrädd för att slåss. Hela den umgängeskrets jag ingick i, byggde på ”tuffhet”. De sociala premisserna innebar ett förnekande av känslor som rädsla och osäkerhet. Det kunde likna ett sorts vardagligt maktspel där den som bäst undertryckte känslor av rädsla och osäkerhet och bäst utstrålade överlägsenhet och självsäkerhet, fick störst status. Dessa attribut är väl i någon form allmängiltiga för de flesta sociala och kollektiva kontexter, men var intensifierade i den kontext jag levde i.

 Premisserna för min egen självbild kom därför att baserades på min förmåga att undertrycka rädsla och utstråla självsäkerhet, men vid den här tiden var jag fruktansvärt osäker och kunde inte förmå mig att dölja det för andra. Därför blev jag en perfekt bryne för andra att slipa sina eggar mot. Genom att behandla mig illa, tog de avstånd ifrån det jag utstrålade, nämligen osäkerhet och underlägsenhet. Det var alltså inte mig som person de föraktade, utan de känslor av underlägsenhet och osäkerhet jag kände, och säkert indirekt deras egen osäkerhet och litenhet som speglades genom mig.

Men det förstod jag inte då. Där och då, kände jag bara ren ångest. Varje dag var en kamp för att upprätthålla mitt självvärde. Det var utmattande och ensamt. Det var som att försöka hindra en damm som fylldes med mer och mer vatten, att inte brista, genom att mura sten för sten. Vattnet kan liknas vid den utsatthet jag kände, muren vid mina psykologiska verktyg, och staden under dammen, min självbild. Varje dag fylldes dammen allt mer, och varje dag fick jag mura sten för sten, i ett omänskligt tempo för att inte dammen skulle brista. Det var en slags tyst, konstant panik jag kände.

Det är varför jag idag, känner obehag när jag träffar en av personerna ur min dåvarande umgängeskrets. Och detta oberoende av att min sociala kontext idag är konstruktiv och bygger på medkänsla, glädje, humor och respekt. Trots att jag har en bra självbild och kan se mitt egna personliga värde, blir det som att det för en stund inte spelar någon roll och den gamla självbilden tar över. Och det är det som gör mig så arg. Att psykologiska sår som funnits i min självbild, så lätt spricker upp och blottas igen.

            Min ilska riktar sig inte mot de personer jag mig underlägsen emot och som kunde bete sig nedsättande mot mig. De var precis som jag bara barn, tonåringar som var lika jävla förvirrade som mig. De sökte en identitet, de ville passa in och bli bekräftande som alla barn och vuxna för den delen, vill bli. Den personliga mognaden att förstå varför de betedde sig som de gjorde eller hur det kunde påverka andra, fanns därför inte. De kunde inte ta ansvar för sig själva.

            Det som gör mig förbannad är mobbningen som fenomen, dess natur och de strukturer som uppehåller den. Att de sociala strukturerna på en skola så lätt föder premisser som skapar och uppehåller mobbning. När det sker på skolor och andra miljöer där barn umgås, ser jag det främst som ett strukturellt problem, barnen är oförmögna att ta ett fullständigt ansvar för mobbningen, det är för svårt. Men när det däremot sker bland vuxna, föreligger det ett mycket större individuellt ansvar för alla inblandade. Strukturerna i den kontext där mobbningen sker har absolut en inverkan, men häri ligger skillnaden att de vuxna ska förväntas kunna ta ansvar och förändra dessa strukturer. Det kan inte barnen göra. Samtidigt kan man också kräva av vuxna en större personlig mognad och självmedvetenhet, vilket man inte heller kan kräva av barnen. Det är därför jag inte kan känna ilska mot dem som behandlade mig illa. De var naturligt oförmögna att ta ansvar hur de betedde sig.

Enligt Skolverket utsätts 60 000 barn för mobbning varje år i Sverige. 60 000 barn. Det är fruktansvärt. Den starka känslan av osäkerhet, utanförskap och ensamhet, känner 60 000 barn varje år. Det är det som gör mig förbannad. Och samtidigt är det så oerhört sorgligt och onödigt eftersom barnen inte vet vad de gör eller hur de ska göra för att få det att sluta. Det är bara rakt igenom förjävligt för alla inblandade; de som mobbas, de som mobbar och de som iakttar vid sidan om.  Ingen tjänar på det.

Det var denna maktlösa och frustrerade känsla jag ville ge uttryck för. Jag hoppas ni känner samma sak och ser mobbning som något meningslöst.