Min vardag Alzheimer

Min dementa mormor

Jag hälsade på min dementa mormor idag. Hon har Alzheimer och har haft det nu i snart femton år. Det är otäckt hur en sjukdom så kan förändra en människa. Radera ut hennes korttidsminne, hennes förmåga till logiska resonemang och hennes tal.

            Ändå så var hon så vacker där hon satt i sin rullstol. Hennes gråa hår var bakåtkammat, hon hade en lila blus, en blå filt inlindad kring hennes ben, och hennes ögon lyste av den inkännande och försynta egenskap som en gång varit hennes signum.

            Jag höll henne i handen och berättade lite om mitt liv; att jag hade fått en lägenhet, hade en flickvän – hela tiden log hon tyst och lyssnade på mig – sedan att jag studerade Platon och Aristoteles. Då skrattade hon till, och sa ”duktig”.

            Vi gick en promenad runt Ålderdomshemmet, ner mot vattnet som låg alldeles intill. Ingen av oss sa någonting, hon satt bara stilla och iakttog allt hon såg. Hon var så lugn. Andra som blir dementa kan bli oroliga och aggressiva, men hon behöll sin innersta sinnesro trots att hon blivit så sjuk. ”Vilken otrolig styrka”, tänkte jag när rullade rullstolen framför mig och såg hennes harmoniska blick sträcka sig från föremål till föremål.

            När vi kom upp igen till avdelningen och jag skulle säga ”hej då” fortsatte hon titta så lugnt på mig. ”Du är så snäll du.” lyckades hon få fram. När jag tagit hissen ner och var på väg till tunnelbanan slog det mig att jag själv blivit lugnare och mer förankrad i nuet, än vad jag var innan jag besökte henne.

Innan hade jag trott att det skulle bli smärtsamt och stressande att se henne så sjuk, men effekten var rena motsatsen. Jag trodde att det var jag som skulle bli tvungen att försöka lugna ner henne och göra henne trygg, men det blev istället hon som fick mig att känna mig trygg och avslappnad. Otroligt!