Mitt missbrukande av Pokemon Go

Jag spelar Pokemon Go och ser en Weedle – en larv med ett jävla horn i pannan – dyka upp på kartan. Lik en missbrukare som inte fått sitt knark för dagen, trycker jag hetsigt på larven ett par gånger. Men den kommer inte upp på skärmen så att jag kan fånga den.

            ”Helvete!” mumlar jag, men så ser jag att det inte varit någon larv, utan ett knott som satt sig på skärmen och som nu ligger utsmetad i en sörja.

            ”Jag är patetisk.” tänker jag, men ser en annan pokemon dyka upp lite längre bort; en Drowzee – en gul björn med obehagligt kroppsspråk. Jag fångar björnen och känner missbrukarens äckliga tillfredställelse. ”Ahh!”

            Sedan kickar skammen in. Den bottenlösa känsla av totalt äckel för sin egen person. Lite som onani. Samma frågande av hur man kunnat sänka sig så lågt.

            Jag stänger ner appen snabbt och går in på Dramatens hemsida för att kolla om det går några föreställningar närmaste veckan. Nu gäller det att snabbt bygga upp sin självbild igen.