Ett farväl

Tidigt en morgon satt en äldre man på en bänk alldeles intill en liten sjö. Solen hade precis börjat gå upp och sjön låg blickstilla. Tusentals små daggdroppar bredde ut sig runt omkring honom; på gräset, i buskarna, på trädens blad och på bänken där han satt. Det var en otroligt vacker morgon. Men mannen kunde inte ta in morgonens skönhet. Han var långt borta i sin egen värld.


Bänken han satt på var samma bänk som han 50 år tidigare hade friat till sin fru på. Det hade varit mitt under en utflykt; de hade ätit smörgåsar på en filt alldeles intill på gräset och sedan spelat krocket. Efteråt hade de satt sig på bänken; hans blivande fru hade lagt sig ner i hans famn och han hade börjat dra sina fingrar genom hennes hår när han plötsligt hade frågat henne om hon ville gifta sig med honom och hon hade svarat ja.
Det var dessa minnesbilder han drömde sig iväg till när han satt där på bänken tidigt på morgonen. Två timmar senare skulle han gå på sin frus begravning. Hon hade fått en hjärnblödning och dött två dagar därefter. Det hade hade gått två veckor sedan dess. Nu satt han där på bänken mitt ibland tusentals glittrande daggdroppar som glänste i den röda morgonsolen, iklädd en begravningskostym med en ros i handen. Hade någon gått förbi hade personen tyckt det sett drömskt ut.


Där satt han i en halvtimme lika stilla som vattenytan och drömde sig tillbaka, mindes, tog farväl. Därefter reste han sakta på sig och gick mot busshållsplatsen där han skulle åka till begravningen. Kvar var porträttet av den vackra soluppgången med de tusentals daggdropparna, den stilla sjön och en utsliten bänk.