Litteratören - mina texter golf, möten, novell, röka, skriva, tidlöshet

Den tidlösa åldern

PROLOG:

Vi människor är mästare på att begränsa varandra med olika slags stämplar. Med hjälp av påhittade måttstockar placerar vi oss i fack. Fokus ligger på våra skillnader och vi använder dem som markeringar mot varandra. Vi verkar tro att det ska bli lättare att fungera tillsammans när vi vet vart vi har varandra. Dessa stämplar sätter krav på hur vi ska bete oss – de innefattar vissa regler vi måste följa för att tillhöra rollen vi tilldelats. Det är en slags teater; vi befinner oss konstant på en scen där vi spelar våra roller maniskt. Våra tilldelade stämplar blir våra manus. Det sociala spelet blir just ett spel. När vi umgås med varandra, umgås vi inte med våra personligheter utan med våra roller. Kultur, religiositet, yrke, nationalitet, klasstillhörighet, utseende, klädsmak, arbetsposition – är några av ett oändligt antal stereotyper vilka vi påtvingar varandra.

                      En annan stereotyp är åldern. Vi tillskriver varandra olika personlighetsdrag beroende på hur gamla vi är. Vi placerar varandra i olika fack beroende på hur många hudveck som rynkar sig i våra pannor. En äldre person är enligt denna lag oförenlig med en två generationer yngre person. Utvecklingssynen är linjär, vi tror oss utvecklas i takt med åldern på ett och samma plan, i en och samma riktning, men faktum är att utvecklingen är spretig som ett grenverk. Vi utvecklas i olika riktningar och tempon. Sedan verkar vi också tro att utvecklingen är hierarkisk, att vi går från en punkt till en annan, mer utvecklad sådan. Egentligen är det inte frågan om en utveckling, utan om rörelse – förflyttningar från en punkt till en annan. Och eftersom förändringen sker i olika riktningar och tempon, kan man säga att vårt åldrande är ett slags myrornas krig – ett virrvarr av rörelser åt alla håll. Ett virrvarr som innebär att alla människor har en möjlighet att möta varandra utan några uppdiktade roller, bara timingen är rätt.

 

KONSTEN ATT MÖTAS:

Så fort Valdemar klev ur bilen pustade han ut – det gjorde han varenda gång. Han brukade tänka att det var hans rustning som föll till marken och befriade honom från hans malande tankar. Golfbanan var ett slags vardagens vakuum, här stannades allt inom honom upp.

Varje onsdag klockan 10:00 påbörjade han sin runda. Detta var en rutin han hållit fast vid sedan den första sommaren som pensionär, tre år tillbaka. Golfen var för honom ett medel snarare än ett mål. Golfbanan hade blivit hans tillflyktsort. Här kunde han få vara, som hans dotter skulle ha sagt, ”mindful”. Det var en plats han kunde ansamla ett visst mått självdistans. Egentligen hade han överflödigt med tid som pensionär men det var inte någon form av stress som väckte detta behov. För honom var det ett sätt att få distans i till sig själv. De senaste åren hade han börjat ifrågasätta sin ungdomlighet. Det handlade inte om kroppens förtvinande, han var mycket väl medveten om att lederna inte längre var lika rörliga och att saker och ting tog lite lägre tid att förstå. Det var naturligt och det kunde han acceptera. Det som var besvärande, var att han hade börjat känna sig ”gubbig”, som om hans personlighet hade blivit mer och mer, ja, åldrad. Han visste inte hur han skulle beskriva det, det kändes som om det rådde en frånvaro på allt som var ungdomligt – spontaniteten, livfullheten, nyfikenheten, självklarheten att få finnas till. Men när han golfade mildrades dessa känslor, då fick han vara för sig själv och på något sätt slippa sig själv, eller den ”gubbiga” delen, han inte trivdes med. Gubbrustningen.

                      Men denna dag skulle han inte få spela ensam. På scorekortet stod det att han skulle gå rundan tillsammans med en Sofie Jansson. När han bad om att få en annan tid för att kunna spela själv, förklarade receptionisten att banan skulle vara upptagen hela eftermiddagen på grund av klubbmästerskapet, så att alla tider för icke-tävlande blev inlagda på förmiddagen. ”Det kan väl vara lite trevligt med sällskap för omväxlings skull.” tänkte han och gick ner mot övningsområdet.

                      Med tio minuter kvar innan rundan, slog Valdemar några sista chippar på övningsgreenen för att hitta den rätta känslan. Sedan begav han sig mot utslagsplatsen där han såg en ung tjej värma upp. Han nickade och hälsade.

”God dag!” inledde Valdemar och sträckte fram sin hand. ”Valdemar”.

                      Flickan log och besvarade hans hälsning.

                      ”Jag heter Sophie.”

                      ”Jag råkade iaktta din golfsving på vägen hit och jag måste erkänna att den såg synnerligen elegant ut!”

                      Ett oväntat skratt föll ur flickan följt av ett rappt svar.

                      ”Tack så mycket. Det är en kompensation för min existentiella frustration. Här på golfbanan lobotomeras medvetandet några sköna timmar och man kan säga att det har blivit en hel del av det, de senaste åren.”

                      Valdemar förvånades av hennes skarpa svar, inte för att han betvivlade att unga tjejer inte kunde vara intellektuella, utan för att han inte trodde de hörde hemma på golfbanor. Han föreställde sig dem sitta fastklistrade på olika bibliotek eller konstutställningar, iklädda svarta polotröjor och ständigt bärandes på en ”take away”-mugg med kaffe, svart såklart!

                      ”Det låter som den förrädiska tonårseran.” svarade Valdemar och log åt Sophie.

                      ”Dessvärre har du rätt. Men som tur är så befinner jag mig i dess slutskede, jag är inne på det sista förvirrande året.”

                      Valdemar fängslades av Sophies utstrålning, det var något med henne som kändes så autentiskt. En avspändhet han endast sett hos ett fåtal människor. En naturlig balans mellan det självutlämnande och den personliga integriteten – mellan självdistansen och självnärvaron.

                      Sophie peggade upp bollen, provsvingade två gånger, tog ett djupare andetag innan hon slog till bollen, som gav ifrån sig ett fräsande ljud när den lämnade peggen. Valdemar följde bollen med blicken imponerat, det var ett perfekt slag; rakt ut över banan med en aning vänsterskruv. Sophie såg belåtet bollen landa mitt på banan, och böjde sig ner och tog upp peggen.

                      ”Det där hade jag också kunnat göra om det inte vore för mina höftleder, min starr och min bekväma förmåga att undvika monotont tränande.” sa Valdemar och log mot Sophie.

                      ”Det betvivlar jag inte på.” sa hon. ”Fast man måste nästan vara existentiellt urholkad eller fullkomligt galen för att kunna lägga så mycket tid på något som det här.”

                      ”Och vilken kategori tillhör du?” frågade han.

                      ”Båda två skulle jag tro.”

                      Det slog plötsligt Valdemar att Sofie var över 40 år yngre än honom. Ett tidsmässigt glapp som borde kännas som en ravin mellan de båda, men ändå kände sig Valdemar inte alls ”gubbig” i Sophies närvaro. När de pratade med varandra var det på ett så självklart sätt, att åldersgränserna upphörde att existera. Han funderade över om det var han som var ung i sinnet eller hon som var övermogen, men det verkade vara varken eller – på något sätt kunde de möta varandra helt friktionsfritt trots åldersskillnaden. Men å andra sidan, tänkte han, kanske det egentligen inte existerar någon skillnad. Det kanske bara är en mänsklig konstruktion. Tid är i sådana fall bara ett fantasifoster och därför borde åldern vara detsamma. Kroppens förtvinande är bara ett skal som slits ner, innehållet är lika tidlöst. Tanken var befriande och Valdemar kunde inte låta bli att fråga Sophie om hon tyckte att han verkade gammal. Sophie tittade upp förvånat och rynkade sedan på ögonbrynen, innan hon svarade.

                      ”Om du inte hade frågat skulle jag aldrig sett dig som gammal, men så fort du ställde frågan dök ett ’ja’ upp inom mig som av en ren impuls. Sedan slog det mig att svaret bara bygger på att din kropp är mer åldrad än min, och vore det inte att reducera dig till endast en fysisk massa utan innehåll? Svaret blir därför ett uppdaterat ’nej’!” Sophie log mot varmt mot honom.

                      Nej, jag är inte gammal, tänkte Valdemar. Han kände ett rus gå igenom kroppen, ett ungdomlighetens rus. Plötsligt fick han en impuls att göra något annorlunda – bryta mot sina egna konventioner.

                      ”Du, skulle du ha lust att smygröka med mig? Min fru har tvingat mig att vara rökfri i 10 år men jag har alltid med mig ett paket Prince i golfbagen ifall att stunden skulle vara den rätta. Det kanske låter jättekonstigt men jag skulle jättegärna vilja göra det tillsammans med dig. Vill du det?”

                      Sophies leende bredde ut sig.

                      ”Ja du, varför inte? Jag delar gärna min första och sista cigarett med dig.”

                      De satte sig på en bänk vid andra utslagsplatsen. Valdemar tog upp sitt cigarettpaket och öppnade sakta plasten som omslöt paket. Prasslet fick honom att le. Han gav en cigarett till Sophie och tog upp en till sig själv.

                      ”För livets oberäknelighet!” sa Valdemar och tände sin cigarett.

                      ”För livets oberäknelighet” stämde Sophie in och gjorde detsamma.

                      ”Åh!” utbrast Valdemar tyst för sig själv.

                      Valdemar insåg att den inre åldern var lika påhittad som tandtrollen och att meningsfulla möten kunde uppstå med vem som helst, när som helst, det gällde bara att våga leta efter dem! Han fimpade sin cigarett mot en liten pöl som samlats på papperskorgslocket; det fräste till och askans tunna flagor la sig som barkbåtar över ytspänningen.

                      På en bänk satt de, två främlingar med en åldersskillnad på 40 år och kände hur en varm vänskap omslöt dem. Tiden inom dem och omkring, stannade upp och bugade för Valdemar och Sophie. De hade lyckats finta bort tiden och mött varandra, eller om de helt enkelt hade varit så att de själva slutat upp att finta varandra och i det, kunnat möta varandra.

 

EPILOG:

Vi människor förenas i det starka band som kallas ”närvaro” – ett band som förenar allt liv, men ett alldeles för självklart och därför lättglömt sådant. Gång på gång knyter vi på detta band, stora knutar som skaver mot varandra, knutar vi använder oss av för att visa hur olika vi är. Vi jämför de olika knutarna och kallar vissa ”våra egna” och vissa ”de andras” och sedan håller vi upp dem mot varandra och ser förminskande på de andras knutar, utan att inse att de är knutna av samma band. Men ibland löses dessa knutar upp av sig självt och de personer som tidigare hyttat med sina knutar åt varandra, står nu tomhänta och chockade av insikten att de är i direkt förbindelse till allt omkring dem. Att alla försök att åtskilja varandra med hjälp av olika etiketter var endast små knutar i medvetandet som skavt på dem. Att exempelvis åldern varit en illusion.

 
#1 - - Zakay:

Jag gillade "Den Tidlösa Åldern" för att jag kände igen mig själv i den. Bland annat.

Jag söker unga talanger, för ett bokprojekt, som brinner för det skapande ordet, ställa i ordning oordnad text, bygga upp storyn som haltar och gestalta den, se till att rätt ord och rätt mening finns på rätt plats i texten m.m, och vill jobba sig upp inom bokförlagsbranschen.

Vill du visa vad du går för...

PM:a mig om vaför just Du är Den Där talangen, och i så fall i vad, i sammanhanget?