Kvällströtthetens soffa

Jag sitter i mitt lilla vardagsrum. Tv:n är avslagen och musiken från min högtalare har jag precis stängt av. Nu är allting tyst här. Mina rygg- och rumpmuskler sjunker ner i soffan. På samma sätt sjunker mitt medvetande ner i kvällströtthetens soffa. Sakta, tanke för tanke blir allt mer avspänd.
Jag ser ut mot gatan. Ännu har jag inte satt upp gardinerna vilket jag så många gånger tänkt att jag ska göra. Mitt emot mitt hus står ett nybyggt trähus med ett tjugotal fönster som lyser upp i mörkret. Jag tycker det är behagligt att titta på alla fönster, det är som om gatan utanför är ett rum och ljuset från fönstren är små lampor i detta rum. Rummet fylls då och då av bilarnas sus längs med gatorna; det är som nästan som människoröster. Jag lyssnar intresserat på samtalen.
I köket sträcker mitt tvättställ ut sig. Tröjor, underkläder, strumpor och örngott hänger ner som alger ifrån en bryggas undersida. De ringlar sig ner och täcker hela tvättstället. Jag minns belåtenheten då jag lyckats få dit all tvätt utan att behöva hänga något på köksstolarna. Det var ett noggrant arbete, lite som att lägga pussel. Varje klädesplagg behövde vändas och vridas på för att passa rätt på tvättstället. Det är märkligt hur dessa små vardagsrutiner kan bli så viktiga för en. Att man kan känna belåtenhet för att ha hängt upp tvätt exempelvis.
Ja, ja det är nog dags att gå och lägga sig. Dagen har varit lång och jag känner att jag inte vill uträtta så mycket mer idag. Jag är nöjd. God natt, god natt!