Krönika: Mörda ett Djurgårdsbarn!

”Mörda ett djurgårdsbarn tjalalala!” 
Det vibrerar i fickan; det är en notis från Aftonbladet: ”Barn dödade av bomb i Afghanistan” lyder rubriken. Jag stoppar ner telefonen i fickan och stämmer in igen i klacken. 
”Mörda ett djurgårdsbarn, tjalalala!” 
Men jag kan inte låta bli att känna mig illa till mods. Jag ser mig omkring; vuxna, aggressiva män som viftar hotfullt med armarna och bland dem, unga killar som tar efter. 
”Mörda ett djurgårdsbarn, tjalalala!” 
Den här gången sjunger jag inte med. Jag funderar över texten i ramsan. Mörda ett djurgårdsbarn. Mörda. Ett barn.
”Men det är ju bara en ramsa.”, försöker jag intala mig själv, men jag lyckas inte skaka av mig känslan av obehag. 
Plötsligt briserar atmosfären och hela klacken blir till ett böljande hav. AIK gör 1-0. Så släpper obehagskänslan.  

Några veckor senare är det dags för nästa derby, nu står Bajen på tur. Jag och några vänner har laddat upp innan matchen med några öl på en bänk vid Råstasjön med skräniga AIK-låtar ur en sprucken högtalare. 
Stämningen är på topp när vi beger oss mot Friends Arena. Vi köper varsin mellanöl och varsin kaffe med fem minuter till avspark och ser fram emot ett färgsprakande derby. 
Matchen blir inte alls som vi förväntat oss. I halvtid står det fortfarande 0-0. Vi köper ytterligare en kaffe och analyserar matchen. Vi kommer fram till att vi är alldeles för svaga på mittfältet och inte lyckas spela fram till våra anfallare.
Så kommer spelarna ut och andra halvlek drar igång. Matchen fortsätter i samma mönster. När det bara är några minuter kvar står det fortfarande 0-0. Så får Hammarby ett anfall och skickar in bollen mot AIK:s straffområde. Erik Isrealsson får huvudet på bollen och gör 1-0 för Hammarby med bara några minuter kvar. 
”Helvete!” utbrister jag. Sedan ser jag en Hammarbyspelare ligga kvar i straffområdet. ”Va fan!”, tänker jag. ”Ska de mjölka nu också?”. 
”Upp med dig!” skriker jag.
Men han reser sig inte upp. Han rör sig inte över huvudtaget. Så brusar AIK-klacken upp. 
”Låt han dö! Låt han dö! Låt han dö!” skanderas det. 
Och jag stämmer in. 
Men han fortsätter att ligga orörlig på planen.
Och jag fortsätter att sjunga.
”Låt han dö! Låt han dö!”
Till slut blir han utburen på bår. Nu slutar jag sjunga. Det slår mig att det kanske är allvarligt. 
Vid slutsignalen  lämnar vi arenan tillsammans med den svartgula massan. Runt om oss hör vi förbannade fans.
”Hur kan vi vara så jävla dåliga!” säger någon.
En annan: ”Hoppas den fittan aldrig mer får spela fotboll. Äckliga Bajenhora!” 
Jag säger hej då till mina vänner och tar bussen hem till Bromma.
När jag kommer hem sitter familjen och tittar på kvällsnyheterna. Jag hör ett inslag om matchen. Nyhetsankaret berättar hur Hammarbyspelaren Erik Isrealsson knockades medvetslös i en nickduell med AIK:s back Nils-Erik Johansson varpå AIK-supportrarna började sjunga ”Låt han dö!”. 
”Usch! Vilket jävla beteende!” hör jag från tv-soffan. 
När jag hälsar på dem frågar de mig om matchen och påpekar hur hemskt AIK-supportrarna betedde sig. 
”Verkligen!” instämmer jag. ”Ibland skäms man för alla hjärndöda fotbollssupportrar.”
Samtidigt tänker jag att jag borde svara att jag själv skäms över att ha varit så tanklös. Att jag så enkelt frånsagt mig mitt ansvar som medmänniska. Men det säger jag inte.

Ikväll är det derby igen. Den här gången möter vi Djurgården. Trots gråmulet väder kommer arenan fyllas till bredden. Panoramat från Norra stå kommer att vara andaktsfullt. En syn alla fotbollssupportrar inte kan leva utan. Kärleken till fotbollen förkroppsligad. Och denna kärlek har inga gränser, den sträcker sig över alla lag, alla spelare och alla supportrar. Så ikväll tänker jag älska fotbollen, inte hata den. För att varje gång jag skanderar ”Låt han dö!” eller ”Mörda ett Djurgårdsbarn!”, riktar jag hat mot de grundläggande komponenter som bygger upp fotbollen; andra människor som jag delar samma brinnande intresse med. Fotbollen ska inte vara ett stridsfält utan en samlingsplats. Den ska vara social inte asocial. Den ska vara kärleksfull inte hatisk!