Tankar om smärta

Smärtan är inte lätt att hantera. Den finns överallt. Vi försöker att undvika den, förneka den, distansera oss från den. Vi är rädda för den. Rädda för att ta i den. Vad händer när vi rör vi den? Vi är rädda för att gå under.

                      Jag önskar att världen var fri från smärta, det gör jag verkligen, men sanningen är att det är den inte. Smärtan finns där oavsett vi vill det eller inte. Jag säger inte att världen bara är smärta, endast att en del av världen är det. En del vi inte borde förneka.

                      Man kan säga att det råder en dualism mellan det som är smärta och det som är motsatsen; kärlek, lycka, värme osv. Denna dualism har alltid funnits i världen och kommer förmodligen alltid att finnas. Men samtidigt så finns den bara i vårt medvetande, det är koncept vi har skapat. Dock så är det irrelevant eftersom för oss är dessa koncept grundläggande, vi kan inte bortse ifrån dem.

                      Det är viktigt att betona att smärtan existerar. När vi blir medvetna om dess existens kan vi försöka vänja oss vi den och hitta sätta att hantera den. Att acceptera dess existens. Så länge vi förnekar smärtan kommer vi att försöka skjuta den ifrån oss, fly ifrån den. Det är ett mödosamt arbete. Att fly ifrån smärtan ger den en starkare dynamik. Då slår den hårdare mot oss än när vi accepterar den och låter den få finnas till.

                      Smärtan är inte behaglig men den är naturlig och helt och hållet normal. Vi bör inte sträva efter den, eftersom lidande är plågsamt, men vi bör sträva efter att se den för vad den är. Först när vi har gjort det kan vi hantera den och låta den få komma och gå utan att duka under.