novellett om mobbning

Det gör jävligt ont att bli mobbad. Inte fysiskt ont, även om man får ta emot många slag, så sitter den djupaste smärtan i medvetandet. Din tro på dig själv som människa är noll, du upplever att du inte har någon plats på Jorden. Du förtjänar inte den. Inte för att du har gjort någonting speciellt som du blivit bestraffad för, utan för din existens. Du har fötts till en genomusel person som fullständigt saknar värde. Du upplever att luften du andas, minuterna du upptar, inte är tilldelade dig. Du känner dig skyldig, som att du stjäl andras tid och plats. Och då är det inte konstigt att du frågar dig själv varför du ens blivit född. Då är det naturligt. Lika naturligt som för ett barn som känner trygghet och tillhörighet i att bli bekräftad av sina vänner.

 

”Hallå där Jonas, ska du förbi här?” Ett hånleende bredde ut sig på Markus läppar. Killarna bredvid Markus såg arga ut som om Jonas hade gjort någonting sårande mot dem, men han var för ung för att inse att det var hans egen försvarslöshet och sårbarhet som killarna upplevde skrämmande.

”Ja, det ska jag.” Svarade Jonas med blicken riktad mot marken.

När han försökte ta ett steg förbi, tog också Markus ett steg åt samma håll så att han fortfarande stod framför Jonas.

”Nämen oj då, här står ju jag.” Killarna bakom skrattade.

”Snälla kan jag få komma förbi, jag börjar snart.” Jonas mötte Markus blick som brann av förakt.

Markus vände sig om mot sina vänner.

”Va hörde ni något?”

”Nä” svarade någon.

Han vände sig mot Jonas igen.

”Förlåt vad sa du, jag hörde inte riktigt.” Hans blick brann ännu mer nu.

”Jag börjar nu och jag vill inte komma sent, kan jag få komma förbi?”

”Jaha!” svarade Markus ironiskt. ”Du börjar och vill inte komma sent. Men det är klart du ska få komma förbi.” Han klev åt sidan, men i samma stund som Jonas försökte gå förbi, spottade Markus honom i ansiktet.

”Gå då!” skrek han aggressivt och måttade en spark mot Jonass rygg samtidigt som han tog sig för ansiktet där spottloskan träffat.

 

Efter lektionen bad läraren Jonas stanna kvar en stund. Hon hade sett att Jonas haft gråten i halsen under hela lektionen och när han fått en fråga hade han inte hört vad hon frågat utan verkat upptagen av något annat.

            ”Hej Jonas. Du har verkat lite ”off” under lektionen. Är det någonting som har hänt? Trivs du bra i klassen?”

            Han harklade sig innan han svarade.

            ”Ja, absolut, det är jättebra. Har bara varit lite trött idag.” Han försökte le mot henne.

            Hennes ansikte utstrålade medlidsamhet, något som skrämde Jonas.

            ”Okej. Men om någonting skulle hända får du jättegärna komma till mig eller till kuratorn. Vet du vart hon sitter?”

            ”Ja.” svarade Jonas

            ”Okej. Men då får du ha det så bra idag, så ses vi på måndag. Glöm inte att plugga på glosorna till dess.”

            ”Okej, ha det bra.”

            Innan Jonas gick ner för trapporna ut på skolgården tittade han ut mot fönstret för att se om Markus och hans gäng höll till någonstans.

            ”Nej.” tänkte han när han såg hur de spelade fotboll mot planket där nere.

            Han vågade inte gå förbi dem, de skulle lägga märke till honom. Istället gick han till biblioteket och lånade en bok som han bläddrade i samtidigt som han hade uppsikt över fotbollsplanket. En halvtimme slutade killarna spela fotboll och gick iväg. Jonas väntade en tio minuter extra för att vara på säker att inte stöta på dem. På vägen hem var han ytterst uppmärksam på omgivning, om killarna skulle hålla hus någonstans. Han gick en omväg runt om centrum, där han hade sett killarna hänga många gånger på rasterna. Plötsligt högg någon tag i honom bakifrån. Han skrek till.

            ”Men älskling vad är det?”. Han mötte sin mammas blick. Hon var på väg hem från arbetsförmedlingen. I handen hade hon en påse pantburkar hon hade hittat liggandes i närheten.

            ”Hej mamma. Ingenting, trodde det var någon annan.”

            ”Vem då?” frågade hon och såg oroligt på honom.

            ”Jag vet inte. Bara någon.” svarade han snabbt.

            ”Okej älskling. Du är så lättskrämd av dig. Kom nu så går vi hem.”

Jonas pustade ut. Han hade lyckats finta bort sin mamma igen. Den här gången var det nära att hon kom på honom. Kom på vem han var. Att han inte alls var någon ”älskling” utan en ”äcklig liten tönt” som var helt ”värdelös”.