Glassattacken

Ulf jobbade för ett eventföretag och gjorde reklam för Lidl. De hade ställt ut ett tält på Stora torget i Halmstad och delade ut glass och goodie-bags. Fyra stycken pallar med 400 hundra goodie-bags och ett stort lass med glass som fyllde frysen och därtill. De hade redan varit på torget två timmar och monterat tälten. Under tiden hade goodie-bagsen stått utplacerade i tältet och endast en enda person hade kommit fram och frågat om de kunde ta en påse.

            Ulf öppnade ett första glasspaket och delade ut en glass till en dam strax utanför tältet. Sedan gick det mycket fort. Mycket, mycket fort. På mindre än en minut hade en stor flock samlats utanför tältet för att få sig en glass. Samtidigt delade Ulfs kollega ut goodie-bags till som ville ha. Denna grupp människor liknade snarare en flock utsvultna rovdjur, tänkte Ulf. Med armarna utsträckta och blickarna uppspärrade, tryckte de sig sakta, decimeter för decimeter närmare Ulf och tältet där glassen och goodie-bagsen fanns. Och flocken tycktes bara bli större och större. Ulf kände sig som ett byte som hade ringats in, och desto mer han backade mot frysen med glassarna, desto vildare blev djuren. Alla trängdes och sträckte fram armarna för att få sig en del av bytet. De blev girigare också. Istället för en glass ville de ha två, och vissa krävde till och med tre-fyra.

            Nu stod Ulf bara en meter från frysen. ”Herregud.” tänkte han. ”Är det här människor?” samtidigt som hade slet ut paket efter paket för att hinna med tempot som de krävde. Nu började även samma personer komma tillbaka flera gånger. Både Ulf och hans kollega stod intryckta i tältet, omringade av denna flock. De tittade på varandra oroligt. ”Vad i helvete ska vi göra!?” uttryckte blicken.

            Plötsligt tryckte sig någon förbi Ulf till disken och tog en glass ur frysen. ”Den vill jag ha!” utbrast personen. I samma rörelse backade Ulf för att hindra personen att ta en glass direkt ur frysen. Men så fort han tog detta steg bakåt, tappade han sin frontlinje, och den törstande massan fyllde ut tomrummet som uppstått mellan dem och Ulf. Nu stod han bokstavligen intryckt mot frysdisken och kände frysens kyla mot svettdropparna på hans ben, det gav situationen ytterligare obehag.

            Nu brast allt, rovdjuren var fullständigt vilda, Ulf kunde nästan känna adrenalinet och aggressiviteten i luften. Händer grep efter glassarna i frysboxarna och medan Ulf parerade alla händerna, så ryckte de istället de glasspaket han hade i famnen. Likt stora köttstycken som slets från ett angripet djur, slet nu dessa djur hela glasspaket, de var som galna, och Ulf kunde inget annat göra en att sträcka ut paket efter paket och känna deras vassa klor riva loss paketen ur hans händer.

            På tjugo minuter var glassarna slut, minst 400 glassar var som bortblåsta, kvar stod en tom frys likt skelettet från ett dött djur och utanför tältet stod människor med sina glassar och glasspaket, blodröda om munnarna.

            Men sakta började det ske en förändring i denna flock. De började tillnyktra. Efter ett par glassar då mättnaden hade lagt sig, verkade de inse hur de hade betett sig. De såg om, inte skamsna, förvirrade ut, chockade över att de, som var så förnuftiga varelser, plötsligt kunde slå om och bete sig så rovlystet. Endast de värsta rovdjuren komma i en sista våg och rotade i den tomma frysen, som om de skulle kunna hitta en sista glass någonstans infrusen under lagret av frost. Men tillslut kom även de till sans och tittade liksom nyvaket omkring sig.

            Ulf själv låg fortfarande tryckte mot frysen, utmattad, med en sista glass mellan sina fingrar som han lyckats kämpa till sig. Han drog av plasten och kände den halvsmältna glassens sötma mot tungan. Han åt upp glassen på en halvminut, och när han granskade den glansiga glasspinnen, kände han ett omättligt begär efter en till glass. ”Jag måste ha en till glass!” tänkte han, men så kom han på vad som nyss hade hänt. ”Oj då.” tänkte han, en aning skamset över sitt kraftiga sug efter glass.