Den stundande hösten

Jag sitter på min balkong. Sommaren söker förgäves värma mig med sina sista heta strålar, men den vassa höstvinden river mot min hud och markerar tydligt att dess tid är inne. Det är en av de sista dagarna i år jag kan sitta ute med bara t-shirt. Även björken vittnar om höstens inträde. De tidigare klargröna löven har blekts och fått en grå nyans och vissa har redan färgats i gult. På gatan och de glänsande biltaken ligger de gula löven utspritt som frimärken. Också fåglarna tycks ha fått en annan ton i deras sång; den tycks lugnare och klarare till skillnad från sommarsångens barnsliga, glada sång. Jag funderar om även jag har genomgått en svag skiftning i min sinnesstämning och det tycks som mina andetag blivit längre och djupare. Jag börjar sakta varva ner och förbereda mig inför det stundande mörkret och kylan.

            Men dessa skiftningar i båda natur och i mig själv är endast svaga nyansskillnader. Ännu lyser sommarsolen och fyller mig av varm avslagenhet. Ett tillstånd där tankarnas skjuts åt sidan och ett behagligt avmätt varande dominerar. Inom mig känner jag dock tankarna vakna och sträcka på sig och förbereda sig inför höstens kontemplativa lugn.