Litteratören - mina texter ja visst gör det ont, novell

Novell: Ja visst gör det ont - Kapitel 6

När han kom tillbaka till lägenheten efter att ha legat i gräset i en timme, hade Josefine vaknat. Hon satt framför Tv:n och tittade på Morgonsoffan. I knäet hade hon en bricka med smörgåsar och en skål med fil. Runt om sig hade hon lindat täcket som de hade sovit inunder. Håret var rufsigt och ansiktsuttrycket sömnigt.

                      ”Hallå.” sa hon när Philip klev in i vardagsrummet. ”Har du varit ute och äventyrat?”

                      Philip sa ingenting utan gick fram till henne, hukade sig ner så att han stod i jämnhöjd med henne, tittade in i hennes ögon och tog hennes händer i sina. Hjärtat slog hårt. Hans ögon var röda och Josefine såg att han hade gråtit.

                      ”Jag älskar dig Josefine, älskar dig.” Ögonen var uppspärrade och rösten skarp. ”Så inåt helvetes jävla mycket. En så enkel fras, ”jag älskar dig”. Men ändå har jag varit så rädd för att uttala den. Så rädd att skrämma dig. Men jag måste få säga det. Annars blir jag galen. Det vi har är så fint. Jag vill att det ska fortsätta vara vi, på riktigt. Jag älskar dig!” Han släppte inte hennes blick.

                      Josefine var tyst och såg på Philip. Hon log varmt mot honom.

                      ”Men älskling, klart det är vi.” Hon pussade hans händer. ”Självklart är det vi. Jag har också varit rädd för att prata om det, men de senaste veckorna har jag verkligen känt kärlek.” Hon kramade om Philip. ”jag älskar dig också.”

                      Samma tryck växte sig i bröstet igen och Philip lät tårarna komma. Det kändes som om livets stora pusselbitar, som tidigare suttit snett och skavt mot varandra, äntligen hamnat rätt. Just i den stunden vågade han brista, falla och darra. Han tänkte på Karin Boyes dikt ”Ja, visst gör det ont”.

Jag känner en sekund min största trygghet och vilar i den tillit som skapar världen, tänkte, han och log mellan tårarna. 

 

SLUT!!!