Litteratören - mina texter ja visst gör det ont, novell

Novell: Ja visst gör det ont - Kapitel 5

Philip vaknade tidigt morgonen därpå. Mitt emot honom låg Josefine och sov tungt. Han betraktade henne där hon sov. Shit vad hon är vacker, tänkte han. Hennes svarta hår hängde ner över ansiktet och bröstet steg och sjönk rytmiskt. Det såg ut som hon smålog i sömnen. Han undrade om det var honom hon drömde om. Han sträckte sig över henne försiktigt och pussade henne på pannan. Sedan gick han ut i köket, slog på vattenkokaren och satte sig vid fönstret. Nu när han hade vaknat kändes det omöjligt att somna om. Han tänkte att han lika gärna kunde dricka några koppar kaffe för att börja dagen. Han bredde en macka med ost och gurka som han hyvlade med en osthyvel. När vattnet kokade hällde han ner det i en stor vattenkaraff och öste ner några skedar snabbkaffe. Sedan tog han fram en kaffekopp med zebramönster på och balanserade smörgåsen på koppen samtidigt som han höll karaffen i andra handen. Han gick till parken som låg ett kvarter bort och satte sig på en av bänkarna vid fontänen där alkisarna brukade sitta på eftermiddagarna. Solen var på väg upp. Han blundade och kände värmen från solstrålarna vidröra hans ansikte, värmen blandandes med den svalkande morgonluften. Förutom en hundägare lite längre bort, var han ensam i parken.

Han fick en impuls att ringa Åsa. Hon sover nog, tänkte han och ändrade sig. Istället slog han numret till Tomas. Han brydde sig inte om han låg och sov. Antingen satt han uppe och söp, eller så låg han utslagen i soffan. Han brukade ju sova bort dagarna och supa på nätterna.

                      Tomas svarade direkt. Hans röst lät sliten.

                      ”Ja det är Tomas?”

                      ”Hallå det är Philip, såg du inte att det var jag?” sa han.

                      ”Jaså, nej jag har inte hunnit lägga in dig i telefonen.”

                      ”Men du har ju haft den i ett år nu, det är väl inte så svårt?” Så jävla typiskt, tänkte han.

                      ”Nej du har rätt. Jag ska göra det nu direkt efter.” sa Tomas.

                      Philip visste att han inte skulle göra det och blev lite irriterad. Men Tomas verkade åtminstone inte vara påverkad och det gjorde Philip gladare.

                      ”Vad gör du då?” frågade Philip.

                      ”Jag sitter på bussen.”

                      ”Så här tidigt?” sa Philip och blev förvånad. När åkte han buss senast?, tänkte han.

                      ”Ja.” Tomas blev tyst en stund. ”Jag är på väg till min terapeut.”   

Terapeut? Hörde han rätt? Tomas hade alltid kallat psykologer för hycklare varje gång han och Åsa hade bett honom söka hjälp, och nu hade han plötsligt skaffat sig en. Philip blev glad och nyfiken men ville inte fråga för mycket. Han var rädd att göra Tomas irriterad. Det var en känslig punkt för honom, det visste han. Han hade försökt prata med honom om hans alkoholism flera gånger förut, utan någon effekt. Han försökte svara som om det var något vardagligt att Tomas gick till sin psykolog. Som om det vore Vårdcentralen han var på väg till.

                      ”Jaha okej. Kunde du inte fått en lite senare tid? Fan, jag blir ju själv galen när jag tvingas upp så tidigt för att gå besöka tandläkaren eller något likande.” sa Philip.

                      Han ville framstå vänskaplig men lite känslomässigt distanserad. Då kunde Tomas själv välja hur mycket han ville berätta och hur personligt samtalet skulle vara.

                      ”Ja, jag håller med.” sa Tomas och lät lite mer avslappnad. ”Men det är första mötet idag. Jag ska se om jag kan få en ny tid nästa vecka. Man måste ju för fan få sova ut. Speciellt om man ska sitta där som en jävla barnunge och prata känslor.” Han skrattade.

                      Tomas lät starkare, mer beslutsam. Han var faktiskt på väg till en terapeut. Något Philip och Åsa försökt att få honom att inse i fem år.

Philip fortsatte med den vardagliga jargongen.

                      ”Och samtidigt får de betalt också.” sa han och skrattade. Samma fras som Tomas själv använt förut då han förklarat yrkets falskhet. ”Där ska man sitta och tycka synd om sig själv framför några fullständigt ointresserade män i pottfrilla och polotröja som bara håvar in ens pengar.” hade han sagt. Men nu var det annorlunda. Nu var han på väg till männen i pottfrilla och polotröjor självmant. Philip funderade över vad det kunde vara som hade fått honom att ändra sig. Det måste ha varit skilsmässan, kom han fram till. Alltid hade Tomas haft Åsa och Philip omkring sig som två vårdnadshavare, snarare än som fru och son. Då kunde han vara ett stort nedsupet barn, fri från ansvar. Men sedan flyttade Philip ut och nu ville Åsa skilja sig. Tomas var helt utlämnad till sig själv. Det måste ha varit den ensamheten som fick honom att inse, att han inte kunde hålla på så här längre, att han hade ett eget ansvar., tänkte Philip.

                      Tomas var tyst ett tag innan han svarade. Det lät som om han övervägde vad han skulle säga härnäst. Han tog ett djupt andetag och harklade sig.

                      ”Jo du, jag vet hur många gånger du försökt hjälpa mig och sagt att jag borde snacka med någon och hur många gånger jag blivit irriterad och bett dig sköta ditt eget liv. Jag insåg aldrig hur illa det var. De senaste åren har jag varit ett vrak. Ett stort jävla fyllevrak. Jag fattar inte hur du och Åsa har stått ut. Och på din student. När jag vaknade upp mitt i natten efter din student och låg där i hallen bakfull i mörkret, kände jag en sån jävla skam. Jag har aldrig mått så dåligt som jag mådde då. Och att jag sedan tryckte i mig en till flaska var ju bara ytterligare ett tecken på hur patetisk jag var. Fan Philip, förlåt. ”

                      ”Men pappa…” började Philip.

                      ”Nej Philip, jag har variten jävla idiot. Jag insåg inte hur mycket jag har sårat er. Såklart fattade jag att jag var ett vrak, men jag insåg inte på riktigt hur illa det påverkade er. Jag var liksom känslomässigt borta. Jag stängde av. Men nu inser jag det, och jag vill att du ska veta hur ledsen jag är för din och mammas skull.”

                      Philip var knäpptyst. Han hade inte varit beredd på detta. Många gånger hade han föreställt sig hur hans pappa bröt ihop framför honom. Han hade sett framför sig hur Tomas gått ner på knä, hulkande och om och om igen sagt ”förlåt” mellan snyftningarna. Men det hade aldrig hänt på riktigt. Inte en enda gång hade han bett om ursäkt för sitt beteende. Och nu kom det här. Det var första gången hans pappa bröt ihop och det kändes som en käftsmäll. Han kände ett tryck växa sig större i bröstet.

                      ”Pappa det är lugnt.” sa han och knöt knytnävarna hårt. Han spände käkarna. ”Kan jag ringa dig sen? Jag måste lägga på nu.” sa han och försökte låta normal.

                      ”Jojo visst Philip…” hann Tomas säga innan Philip la på luren och satte sig på gräset och med händerna för ansiktet, grät för första gången länge. Han gjorde inget motstånd utan lät gråten komma. Hela systemet rensades, han frigjorde sig från år av spänningar och oro. Det här hade han behövt länge, något han hade saknat så enormt. Han fick känna sig liten gentemot sin pappa. Han fick vara den som inte behövde vara stark, den som var liten. Han sköljde av sig allt ansvar och släppte taget.