Litteratören - mina texter ja visst gör det ont, novell

Novell: Ja visst gör det ont - Kapitel 4

På Bara Enkelt var det fullsatt överallt. Philip och Josefine tvingades ställa sig i ett hörn vid bardisken. På Tv-skärmarna visades någon fotbollsmatch, Philip gjorde ingen ansats att ta reda på vilka det var som spelade, han hade aldrig varit ett fotbollsfan. Den enda sporten han kunde tänka sig att titta på, var längdskidor och Formel 1. Hans vänner hade skrattat åt honom flera gånger förut när han berättat hur han skrikigt högt då Charlotte Kalla tagit guld i skid-VM eller svurit då Northug spurtat om Marcus Hellner på upploppet.

                      ”Morsan var förbi idag.” sa han när de hade gått ut för att ta en cigg. De hade redan fått i sig ett par öl och han kände sig bekvämare med att prata om sin pappa och skilsmässan. ”Hon ska skilja sig från Tomas. Hon vill prioritera sig själv.” Philip tog ett djupt bloss från cigaretten. ”Det är väl bäst egentligen. Tomas finns inte där för henne trots att hon har gjort allt för att hjälpa honom. Jag förstår att hon har tröttnat. Men samtidigt är han ju som ett stort barn, han kan inte ta hand om sig själv och vägrar att ta emot hjälp. När mamma inte finns där kommer han gå ner sig rejält, fast det kanske är rätt åt honom.”

                      Philip tog två snabba bloss och fimpade cigaretten.

                      ”Det måste kännas jobbigt för dig.” sa Josefine. ”Jag minns hur jobbigt det var när mina föräldrar skilde sig. Visserligen var jag mycket yngre än dig men jag kan ändå tänka mig att det känns tungt, det är ju ens föräldrar.” Josefine tittade Philip i ögonen och tog han hand.

                      ”Jo det är klart. Jag önskar ju att de vore tillsammans, att Tomas inte drack och skaffade sig ett jobb så att de kunde ta hand om varandra. Han är ju en fin människa egentligen.”

                      ”Men det är ju inte lätt att vara fast i ett missbruk. Det är verkligen synd att han isolerar sig och vägrar att söka hjälp.” sa Josefine.

                      Philip nickade och bet ihop käkarna en aning.

                      ”Så jävla idiotiskt bara. Fattar han inte att vi bryr oss?”

                      ”Det tror jag han gör. Men han är så rädd för sig själv att han inte vågar konfrontera sina problem. Han flyr ifrån sig själv. Jag tror att han är rädd för er också eftersom ni tvingar honom att ta tag i sig själv.” svarade Josefine.

                      ”Du kanske har rätt.” sa Philip och kände sig lite obekväm. ”Men vi släpper det. Jag pallar inte grubbla mer över det. Nu vill jag tänka på oss och den här kvällen. Det känns som om hela mitt liv har gått ut på att oroa mig för pappa. För en liten stund vill jag kunna skita i honom och bara tänka på mitt liv och vad jag vill. Sorry för att jag började snacka om det.”

                      Josefine log och klämde lite hårdare om Philips hand.

                      ”Det är lugnt. Vi kan snacka om det när du vill. Jag fattar att det är utmattande att hela tiden behöva tänka på honom. Ska vi gå in och ta en till öl istället?”

                      ”Det låter bra.” svarade Philip. ”Sedan kan vi dra till dig och sänka en flaska rött. Ikväll ska vi supa ner oss rejält.” sa han och skrattade.

                      Efter att de hade druckit upp ölen beslöt de sig för att gå hem till Josefine som bodde fem minuter därifrån. På vägen, svängde de förbi Pressbyrån som hade öppet och köpte en påse chips, dip-mix och lite lösviktsgodis. Philip valde grillchips, sin favoritsort. Alla gånger han och Åsa hade sett på film, hade de käkat grillchips. Han tänkte att chipsen symboliserade en del av deras relation. När han fick egna barn så skulle han sitta med dem och äta grillchips såsom han och Åsa hade gjort.  

Hemma hos Josefine var det lika städat som alltid. Skorna stod sorterade, sängen var bäddad, till och med kylskåpsfacken glänste när han skulle ta fram något att äta. Han fattade inte hur hon lyckades hålla lägenheten så ren, för honom själv var det en stor kamp. Han hade lite dåligt samvete över att han aldrig lyckades städa särskilt noga innan hon kom över till honom. Han slog sig ner i soffan framför Tv:n och sträckte ut kroppen. Josefine kom ut strax efter, med två vinglas och en vinbox.

                      ”Jag tog boxen istället för flaskan. Vi är ju trots allt smygalkoholister, inga findrickare.” sa hon och log.

                      ”Ja, det är tur att vi är ungdomar, då är det ju trendigt att vara smygalkoholist.” svarade han.

                      Han somnade tidigt in i filmen. Tio minuter efter han somnat, vaknade han av att Josefine knuffade honom åt sidan eftersom han hade börjat dregla på hennes axel.

                      ”Vad händer?” sa han och tittade upp förvirrat.

                      ”Ingenting.” svarade Josefine och log åt hans nyvakna uppsyn.

                      Josefine stängde av filmen efter en halvtimme och la sig på andra sidan soffan. De låg åt varsitt håll, halvt sittandes och halvt liggandes. Under natten sov Josefine stilla och ljudlöst medan Philip rörde sig fram och tillbaka och mumlade ohörbara fraser. Vinglasen stod kvar halvfulla och chipsskålen var nästan orörd.

Philip drömde om att han stod framför sin medvetslösa pappa och skrek ”jävla alkoholist” om och om igen. Tomas låg utslagen på någon parkbänk med ölburkar runt sig. Philip hatade sin pappa där han låg. Framför sig drog han på en barnvagn. I vagnen skrek ett nyfött barn. Det hade vaknat när Philip började skrika åt Tomas. Han tittade ner på barnet och försökte trösta det, men när han såg på sin pappa igen, började Philip skrika på nytt åt Tomas och barnet vaknade till och började gråta igen. Så höll han på om och om igen; skrek på Tomas och tröstade barnet. Det tog aldrig slut. Han kastades mellan hatet mot sin pappa och ömheten för barnet.

 
#1 - - Elin Amour - kärleken till inredning:

Jag gillar verkligen din blogg :) så mysig!

Svar: Tack så mycket! Vad glad jag blir! :)
Ulf Rådberg