Litteratören - mina texter ja visst gör det ont, novell

Novell: Ja visst gör det ont - Kapitel 3

Philip kände hur det vibrerade till i fickan, det var telefonens alarm.

                      ”Just det fan, tvätten!” mumlade Philip för sig själv. Han gick ner i tvättstugan och stoppade in den blöta tvätten i torktumlaren. Om tre timmar skulle han träffa Josefine på Bara Enkelt. Han var tvungen att hinna käka och duscha innan dess.

                      Josefine var hans tjej. Egentligen hade de inte kallat sig för ett par men Philip ville se dem som ett. Han hade tänkt prata med henne om det men hade skjutit upp det eftersom han varit rädd att skrämma bort henne. Kändes det bra under kvällen skulle han fråga henne ifall de var ett par. Planen var att först ta några öl på Bara Enkelt och att sedan avsluta hemma hos henne med en flaska vin och se någon komedi. Han kände att han inte längre enbart var ute efter sex, så som de kommit överens om i början.

                      ”Vi är bra vänner som fyller varandras dagliga liggkvot.” hade Josefine sagt lite skämtsamt.

                      Men Philip kände inte längre att de bara var vänner. Han ville ta relationen djupare, men vågade inte säga det till Josefine. Han var rädd att hon inte skulle vilja fortsätta vara med honom. Viljan att prata med Josefine och rädslan att förlora henne, drog honom åt olika håll.

                      När Philip kommit tillbaka från tvättstugan, tvingade han i sig en halv kopp halvljummet kaffe till och öppnade kylskåpet för att kolla vad han kunde äta till middag. Han orkade inte laga till något, det fick bli rester eller en fryspizza. Valet stod mellan en pastasås från förra veckan eller en mozzarellapizza från Ristorante. Han valde fryspizzan. Medan pizzan var i ugnen, tog han en snabb dusch. Tvålen var slut och han fick tvätta sig under armarna med schampo.

                      ”Fan också” svor han när han tvålade in sig med schampot. Det första han skulle göra imorgon, var att köpa tvål, intalade han sig.

                      När han sköljde av sig schampot kom han att tänka på när han hade sett sina föräldrar att ha sex i duschen. Han var bara sex-sju år gammal och Åsas och Tomas relation hade ännu inte börjat spricka. Han hade suttit i soffan i vardagsrummet och tittat på någon film när han hörde tysta flämtningar ifrån badrummet. De blev högre och högre och Philip blev nyfiken på vad det var. Han förstod att det var mamma och pappa, det hörde han, men han kunde inte riktigt förstå vad de gjorde. Någonting sa honom att det var hemligt. Det kunde han liksom höra på ljuden. Han tassade fram till badrumsdörren och kände hur hjärtat slog snabbare än vanligt. Ljudet från vattenkranen blandades med föräldrarnas flämtningar. Han böjde sig ner och tittade in genom nyckelhålet. Först kunde han inte urskilja vad han såg, men sedan kunde han se sin mammas bröst. Det var inte förrän han såg att de var nakna som han förstod att de låg med varandra. Då kände han sig plötsligt generad och tassade snabbt tillbaka till vardagsrummet och fortsatte att titta på filmen.

                      Håret var fortfarande blött när Philip tog ut pizzan ur ugnen. Han lät pizzan svalna och gick och klädde på sig under tiden.  Vad ska jag ha på mig?, tänkte han. Han stod i sovrummet framför garderoben och sållade bland sina skjortor. På sängen hade han lagt fram tre stycken han skulle kunna tänka sig att ha på sig; en helvit skjorta, en blågrön med tunna ränder och en gråsvart med rutmönster. Ovanpå hade han tänkt ha sin mörkblåa kavaj. Han skulle inte ha slips utan ville ge ett intryck av att vara både uppklädd och vardaglig samtidigt. Sedan skulle han också ha ett par jeans och svart-vita sneakers på sig. Efter att ha funderat en stund, valde han den helvita skjortan. Den känns enkel och fräsch, tänkte han.

                      Klockan var halv sju när Philip hade tryckt i sig pizzan. De skulle ses tio i, utanför uppgången till Medborgarplatsen. Han slog in resvägen på SL-appen, arton minuter. Han skulle inte hinna. Tallriken låg odiskad på bordet bredvid det tomma mjölkpaketet. Jag får ta det imorgon, tänkte han. Han skickade iväg ett sms till Josefine: ”Blir 10 min sen. Sorry!” Sedan fixade han till håret snabbt framför spegeln innan han gick ut.

Philip småsprang till tunnelbanan. När han kom fram tittade han upp på skylten och såg att tåget skulle komma om en minut. Det kändes bra, då slapp han i alla fall vänta tio minuter på nästa. Han hann precis in i tåget innan dörrarna stängdes. Samtidigt svarade Josefine på hans Sms: ”D är lugnt. Ses snart.” När han hade satt sig ner, kändes det inte lika stressigt längre. Nu behövde han bara och sitta och vänta tills han var framme på Medborgarplatsen.

”Fan, glömde jag att låsa?” Philip försökte minnas hur han gick hemifrån. Han hade glömt att låsa förut. Han mindes att han släckte badrumslampan men han kunde inte komma på om han låste eller inte. Äsch, tänkte han. Det är ändå ingen idé att oroa sig nu, jag kan ju inte vända om. Han försökte tänka på annat och satte på sin spellista med samlade Winnerbäcklåtar, lutade sig mot fönstret och blundade. Winnerbäcks röst fyllde hans medvetande och han lyckades släppa tankarna på dörren. Han påmindes om alla sommarkvällar i Linköpings olika parker under gymnasietiden. Han såg framför sig, sina gamla klasskamrater sitta i gräset med öl och vinboxar till hands och i bakgrunden spelades som så ofta, Lars Winnerbäcks album ”Under broarna”. Efter att han tog studenten och flyttade till Stockholm, hade han förlorat nästan all kontakt med klassen. Philip kände sig lite tom när han tänkte på det. Samma sak var det i nian då han skulle börja gymnasiet. Under hela sommaren efteråt hade han känt sig nedstämd och hade önskat att han kunde gå ett år till på högstadiet.

Efter studenten hade han bara snackat regelbundet med Linus. De hördes någon gång i veckan och brukade prata om livet. Linus var klassens filosof. Alltid när det hade varit fest satt han i någon soffa eller stod på balkongen med en cigg och diskuterade livet. Philip trivdes med det. Han satt hellre med Linus och benade ut livets stora frågor än att släppa loss på dansgolvet.

Philip tog ut hörlurarna och öppnade ögonen för att se var han var: Gamla Stan. Bara två stationer kvar. Solen höll på att gå ner och vattnet glittrade i röda nyanser under bron mot Slussen. Philip kom på att han hade satt sig på fel sida av tunnelbanan och började gå mot andra ändan. Vid slussen bytte han till mittenvagnen. När han kom ut på perrongen för att byta vagn, såg han hur en kvinna har svimmat lite längre bort. Det hade bildats en liten ring runt henne och två män stod hukade ovanför henne och försökte få liv i henne. Han föreställde sig hur kvinnan istället hade stått på perrongkanten när hon svimmade. Han rös till. Vem som helst kan ju svimma till var som helst, tänkte han.

När Philip kom fram till Medborgarplatsen såg han Josefine stå lutad mot ett Metroställ utanför uppgången. Hon hade en cigg i munnen och tittade bort mot torget där uteserveringarna var fulla av tonåringar och några enstaka äldre par. Philip gissade att hon rökte Winston röda. Hon vägrade köpa andra cigg. Själv rökte han Prince vita. Han brukade kalla dem för ”kvalitetscigg” medan hennes cigg var ”alkiscigg”. Hon skrattade alltid när han sa det. ”Förlåt Carl-Jan, jag glömde cigarillerna och monokeln där hemma.” kunde hon svara.

Philip tyckte Josefine såg attraktiv ut där hon står lutad mot tidningsstället och blickade ut över torget. Han smög upp på henne bakifrån.

”Ursäkta damen, Ni ser lite ensam ut. Skulle man möjligtvis få bjuda frun på ett litet glas Chardonnay?” Philip försökte låta så fisförnäm som möjligt.

Josefine vände sig om och log när hon såg Philip.

”Tyvärr, jag låter inte främlingar ragga upp mig. Dessutom dricker jag bara starköl. Och min biffiga pojkvän kommer närsomhelst och han gillar inte att andra killar stöter på mig.” svarade Josefine.

Pojkvän”, sa hon pojkvän?, tänkte Philip. Det var första gången hon kallade honom pojkvän. Även om det var lite skämtsamt så måste det betyda något, tänkte han.

”Jaha förlåt, jag visste inte att Ni var upptagen. Då får jag önska Er en lycklig framtid med barn och romantiska resor till Paris.” svarade han.

Josefine lutade sig fram och kysste Philip.

”Hej på dig också.” sa hon

”Hej där.” Han kramade om henne. ”Hur länge har du väntat?”

”Bara några minuter.” sa hon

”Vad bra, då behöver jag inte ha några skuldkänslor.” sa han och skrattade

”Inte om du bjuder på första ölen.”

”Hmm. Okej då. Men då får jag välja chips och dip ikväll. Deal?” sa han.

”Haha sure.” svarade hon och pussade honom på kinden.

                      De höll varandras händer på vägen till Bara Enkelt. Det enda Philip tänkte på var att Josefin hade kallat honom för ”pojkvän”. Det fick honom att känna sig varm i hela kroppen.