Litteratören - mina texter aylan kurdi, flykting, syrien

Aylan Kurdi

Det är varken vindstilla eller storm. Vattnet tornar upp sig i små vågor som sträcker sig en meter upp på strandkanten innan de byter riktning ner mot vattnet igen. Detta sker i en konstant rytm. Vågorna som rullar upp på strandkanten, stannar och vänder tillbaka ner. Samtidigt det susande karaktäristiska ljudet. Ljudet av hav. Sanden har inte hunnit bli varm ännu. Fram emot lunchtid kommer varenda barfota steg att brännas men nu är sandmassorna kylda av natten.

                      Där mitt i de kylda sandmassorna, ligger en pojke. Han har ansiktet nedåtvänt i sanden – det ser ut som han sover. Men det gör han inte. Pojken är död. Hans kläder är blöta och tunga mot hans kropp. Skorna är fortfarande på. Hade det inte varit för att han hade legat mitt på en strand med vågor som slår mot hans ansikte, hade man kunna tagit honom för ett vilande barn. Då hade det verkat fullt naturligt. Men nu ligger han som sagt med ansiktet ner i den blöta sanden mitt på en tom strand utan en pappa eller mamma i närheten, och då ser det inte alls naturligt ut.

                      Men samtidigt rullar vågorna upp och ner för stranden där pojken ligger, precis som de gjort tidigare morgnar och som de kommer göra alla följande. Upp och ner. Och i bakgrunden, havets susande. Det kommer fortsätta som det alltid har gjort. Den enda skillnaden är att pojken i övermorgon har blivit upphittad och bortforslad.

Och att hela världen fällt sina tårar för honom. RIP <3

 
#1 - - Albina:

Bra skrivet! Smärtan gör riktigt ont. Tårar rinner när jag ser den via TV nyhet eller sociala medier. Jag är stolt över dig, jätte bra skriet! R.I.P ♡

Svar: Ja det gör riktigt ont. Världen är orättvis alltför ofta.
Ulf Rådberg