frigörelse

Känslosvall

Just nu är jag fastfrusen i stunden. Det är så livlöst att all rörelse omkring mig stelnar och omsluter mig likt ett tjockt lager gips. Sekunderna rostar igen och tiden upphör. Jag kan iaktta alltsammans men inte röra mig. Jag är inlåst i stillheten. Mina tankar spretar och försöker ta sig ut. Försöker bryta sig igenom lagret av gips. Försöker få stunden att vakna igen. Men det går inte. De flämtar av ansträngning. Plötsligt en liten, knappt synlig spricka. Fortfarande ett massivt lager men ändå en spricka. Nu gör tankarna en massiv kraftansamling och borrar sig in mot sprickan. Först händer ingenting. Men sedan knastrar det till en aning och sprickan utvidgas. Och så en gång till. Knastrandet övergår i ett knakande och tunna gipsflagor lossnar och faller till marken. Ett litet hål blir synligt och ljuset väller in, innanför gipsväggarna. Stunden börjar röra på sig igen. Sekunderna börjar gå, sakta en i taget. Och så i en explosion bryts gipset i hundratals bitar och faller i marken och krossas i ännu mindre beståndsdelar. Ljuset slår emot mitt ansikte och bländar mig – stundens alla färger skimrar starkare än någonsin. Sekunderna rör sig fort fram. Jag är i extas.

 

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.