Min vardag Norah Jones, hösten, vardagen

En smal skärva enkelhet

Det rasslar till i löven. Vinden får ett tiotal att falla ner till marken. Rödorangea, gula, rödbruna, vinröda löv ringlar nedåt och lägger sig som ett mosaikverk på gatan. Buss 117 mot Spånga, stannar vid hållplatsen på andra sidan gatan. En gravid kvinna går av. Hon stannar till en sekund efter att bussen åkt vidare, och ser sig omkring. Det verkar som om hon inandas den friska höststämningen. Sedan ringer hennes telefon. Hon går bort ifrån hållplatsen in mot skogen och Åkeshov som ligger på andra sidan, samtidigt som hon uppslukas av samtalet.

                      Själv befinner jag mig i vardagsrummet på nedervåningen. Datorn står placerad på pingisbordet. Bredvid står en tom kaffekopp. Dess gula färg lyser nästan mot pingisbordets blåa yta. I bakgrunden hörs Norah Jones. Ett säkert kort när man är ensam och vill slappna av. Jag har nyss börjat läsa Majgull Axelssons bok ”Jag heter inte Miriam”. Det var ett tag sedan jag läste och när jag satt i fåtöljen tillbakalutad med boken i händerna, kände jag ett fullkomligt lugn. Det var lite samma känsla som när jag var rökare och tog min första cigarett efter att ha försökt sluta under några dagar. Den totala tillfredställelsen. Enda skillnaden är att inte känner några skuldkänslor efteråt som jag gjorde när jag fimpat cigaretten och insåg att brustit i min självdisciplin. Med andra ord kan man säga att det är som att ta den där efterlängtande cigaretten och slippa skuldkänslorna efteråt. Härligt!

                      Den blåa himlen ser kall ut. Kall men vacker. Ett stort moln rör sig tungt från ena sidan av det blåa landskapet, till den andra. Solen ligger bakom molnet och får det att lysa i en skarp neonaktig vit färg. Jag kan endast titta på det några sekunder innan mina ögon bländas och jag är tvungen att tita bort. När jag ser mig runt omkring i rummet, dansar vita neonfläckar över möblemanget och tapeterna. Det tar en halv minut innan ögonen har vant sig och neonfläckarna försvunnit. Jag sträcker på ryggen och ser ner i kaffekoppen. Tom, fan också! På senaste tiden har jag blivit något av en koffeinist. Jag skulle uppskatta mitt dagliga koffeinmissbruk till 5-6 koppar kaffe. Jag vågar inte googla på koffeinmissbruk, för då lär jag förmodligen diagnosticeras med cancer, därför fortsätter jag dricka i okunskap.

                      En gitarrist i Norah Jones band drar av ett skönt bluesliknande riff. Jag märker hur jag börjar gunga med kroppen fram och tillbaka. Musiken flyter ihop med omgivningen i en avspänd harmoni. Jag börjar stampa med vänster fot i takt. Biter mig i underläppen och njuter fullt ut av musiken.

                      Detta är ett fragment av mitt livs vardag. En smal skärva som bryter ljuset som en prisma och kastar vackra färger omkring sig. De här små stunderna är minsann betydelsefulla. Dess innehåll är ganska trivialt men det är just den okomplicerade enkelheten som gör stunden så betydelsefull. Det enkla är fjäderlätt och avlastande. Jag låter det invecklade dra sig tillbaka och ge plats och det enkla, kravlösa.

Vilket jävla bra riff!