Litteratören - mina texter Alkoholism, Offermentalitet, novell

Kungen av ölburkarnas paradis

”Det är fan inte lätt att vara jag, ska du veta!” Hans dubbelhakor rör sig i stora vågrörelser när han ryter ifrån. ”Vet du många gånger jag har varit hos dom där jävla kärringarna?”

                      Det kanske finns en anledning till att du inte får ett jobb, tänker jag men säger det inte.

                      ”Det är bara unga tjejer med D-kupor och pojkar med skjortan innanför byxorna som kammar hem de jobb som finns. När någon som jag, som faktiskt har något att erbjuda kommer, skakar de bara huvudet och säger att jobben tyvärr är slut. Till slut tröttnar man fattar du väl!?”

                      Jamen grattis då. Då är du ursäktad att sitta här dag in och dag ut med flottiga fingrar och ölburkar utspridda som ett fort runt omkring dig.

                      ”Kungen av ölburkarnas paradis.” mumlar jag.

                      ”Vad säger du?”

                      ”Ingenting. Jag tycker bara det är synd att du ska behöva ha det såhär. Morsan var ju arbetslös några år innan hon lyckades få ett jobb.”

                      Han skrattar och ett hånleende breder ut sig på hans läppar.

                      ”Som städerska, ja. Vad är det för jävla pissjobb? Och hur mycket kuk sög hon inte för att få jobbet?”

                      Kanske något du själv kan fundera över, tänker jag.

                      ”Men hon har i alla fall ett jobb.” säger jag och känner hur tålamodet börjar ta slut. Jag har haft den här diskussionen så många gånger förut för att veta att mina ord väger luft för honom. Han är så jävla fastlåst. Ligger klibbig i en slags fosterställning och svingar vilt mot allt som kommer emot honom. Allt som är känsligt ska försvaras. Och när man går så sitter han kvar i sin soffa med offerkoftan svept kring sig, ölen i ena handen, och tänker att han har världen emot sig. Jag blir bara så trött på honom.

                      ”Prisa vår frälsare.” säger han och skrattar samtidigt som han knäpper en öl till.

                      ”Vad i helvete!” Det bara brister. Jag hinner inte reagera. Plötsligt så slår jag till ölburken han har i sin hand. Jag ser som i slowmotion hur den lossnar ur hans hand, hans chockade blick som följer ölburken i luften, dunsen som får ölen att skvätta upp och stänka ner den gröna tapeten, blicken som sedan förflyttas till mig, hans stora ögon och öppna mun.

                      ”Va?” lyckas han få fram.

                      Jag bara pekar och spärrar blicken i honom. Säger ingenting. Står så fem sekunder innan jag lämnar rummet, tar på mig ytterkläderna och går därifrån.

                      Jag upprepar ett mantra om och om igen samtidigt som ilskan skriker inuti mig och får varenda cell i kroppen att spricka. Jag har ingen pappa. Jag har ingen pappa. Jag har ingen pappa.

                      Men så kommer minnesbilderna. Åtta år. Min födelsedag. Pappa som håller upp mig i luften, upp mot den vidsträckta himlen, som snurrar runt, och hans underbara brummande skratt. Ställer ner mig igen och rufsar till mig i håret. Och jag som inte kan låta bli att skratta.

                      Helvete. Och här kommer tårarna. Det blev ju lyckat…