Litteratören - mina texter filosof, novell

Veckans novell - Jag tänker alltså lider jag

Ola Larsson är en grubblande vardagsfilosof som brottas med sina konstanta tankar om livet. Han vill till varje pris förstå sig på det och sin inblandning i det, men varje försök är lönlöst. Desto mer han förstå besvara de Stora Frågorna, desto komplexare blir de. Han tänker att om han lyckas skriva en bok om sig själv och sitt grubblande så ska han lyckas få ett avslut, men han ger ganska tidigt och oväntat upp och lämnar läsaren ensam kvar i sitt eget tankekosmos. 

Jag tycker att det är svårt att leva. Jag kämpar varje dag med att hitta den rätta balansen och förstå mig på livet men det känns som om jag aldrig lyckas. Ena dagen har jag förstått mig på livet, den andra så är allting förlorat. Då står jag där igen, helt tom i skallen, utan en minsta aning om vad livet innebär. Jag önskar att jag bara visste. Att livet bara hade ett enkelt svar. Svaret hade kunnat vara hur trivialt som helst, bara det var ett svar. Hellre ett innehållslöst svar än en oändlighet av innehållsrika frågor utan svar. Jag kanske börjar bli för abstrakt nu, men det är så jag känner, och känslor de brukar oftast vara ganska abstrakta. Men de är viktiga för mig. Hade de inte varit det, så hade jag inte suttit här och skrivit ner det här. Då hade jag kunnat leva i fullkomlig förvirring och otydlighet, totalt oberoende känslan av att inte förstå. Då hade jag kunnat vara som ett djur, en hund kanske; jag hade levt i strömmen av impulser och aldrig behövt fråga mig varifrån alla dessa impulser kommer ifrån och vilken betydelse de har för mig. Men nu är det inte så. Nu är jag fast i klustret av förvirrade tankar som söker svar och klarhet. Och dessa tankar kan inte uttryckas på ett konkret sätt eftersom de i sig pekar mot något så abstrakt. Usch, vad jobbigt livet är ibland. En riktigt jävla gåta. Men det är väl dess charm också antar jag. Det är i alla fall vad alla visa människor säger. Men jag vet inte. Att inte behöva tänka så här mycket hade faktiskt varit ganska skönt. Jag hade gärna sluppit denna ”charm”. I alla fall när det är så här trassligt. Kanske om det bara hade varit lite trassligt, liksom en anings aning förvirring, då kanske det hade varit charmigt. Nu känns det bara plågsamt och utmattande. Suck för livet. Så känns det just nu.

 

Jag heter Ola Larsson och jag är väl någon sorts vardagsfilosof. En ofrivillig sådan. Under hela mitt liv har jag varit tvungen att tänka. Tänka på allt möjligt; Varför finns jag? Vem är jag? Vad är meningen med mitt liv? Vad är meningen med universum? Hur ska jag göra för att hitta mig själv? Det är som om jag har fastnat i en tonårings identitetskris och aldrig lyckats ta mig ur den. När jag var nitton, tjugo år, då var det väl normalt att röra sig i ett abstrakt tankekosmos och försöka besvara De Stora Frågorna, men nu, när jag fyrtiotvå, borde jag väl ändå ha tagit mig ur det stadiet. Men nej, här sitter jag fast i detta tankenystan, och lyckas inte lossa på en enda knut. Hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag har försökt på alla möjliga sätt. Jag har varit hårdhänt och använt våld och så har jag varit försiktig och tålmodigt försökt lossa på knutarna, men ingenting har funkat. Tvärtom så känns det som om nystanet bara vuxit sig större och större desto mer jag försökt lossa på det. Det är verkligen hopplöst.

Många gånger har jag försökt att bara släppa allt. Låta knutarna vara och acceptera det faktum att livet inte går att lösa. Men det har inte heller funkat. Till slut har jag blivit otålig och förbannad över att inte ha några svar, och då har jag åter igen försökt dra i knutarna förgäves. Den här boken är väl i sig ett desperat försök att hitta alla svar. Jag har väl någon naiv tro att jag ändå kommer att lyckas, bara jag får ner allt på papper. Men det är klart att det inte kommer att lyckas. Det kommer bara göra mig ytterligare förvirrad. Kanske kommer jag känna klarhet en bråkdels sekund innan jag kollapsar igen och faller ner i min gyttjiga filosofiska grop som bara blir djupare och djupare. Men, men, försöka kan man ju alltid.

Den här boken har ingen egentlig struktur utan skrivs i varje rådande stund och lär bilda ett oförståeligt potpurri av spretiga tankar. Den som läser den kommer förmodligen att bli snurrig redan efter några sidor och slå igen boken, men det har ingen betydelse. Bara den blir skriven. Bara jag kan få ner dessa tankar på papper så att jag kan lämna dem och gå vidare. Inte för att jag kommer att kunna göra det på riktigt, men ändå, det känns ändå som något meningsfullt att skriva den – som om jag ändå lyckas få något avslut i min förvirring. Och så länge det känns som det så är det värt det. Sedan får det gå som det går. Förmodligen ännu djupare ner i mitt tanketräsk.

 

Ska jag skriva en hel bok så kan jag inte bara svamla om alla mina trassliga tankar. Jag måste ju fylla ut med sådan här tråkig information som ger boken lite omväxling. Jag måste berätta vem jag är; vart jag kommer ifrån, hur jag växte upp, hur mitt liv ser ut nu; och så måste jag fylla ut med en massa tråkiga miljöbeskrivningar. Egentligen måste jag också ha flera olika karaktärer, tydliga konflikter – inre som yttre, en tydlig inledning och ett tydligt avslut. Jag måste gärna följa någon slags dramaturgisk modell också för att göra boken extra spännande. Vi får se hur det går. Jag ska göra så gott jag kan. Dock så tror jag inte att jag kommer lyckas med så mycket av det där; har jag tur så lyckas jag få in någon miljöbeskrivning här och där, kanske någon bakgrundsbeskrivning och någon enstaka karaktär som dyker upp någon gång. Har jag otur så lyckas jag inte alls med det utan skriver enbart om mina tankar. Det är inte omöjligt. Men jag kan ju börja direkt och försöka så ger jag det i alla fall en chans att lyckas.

                      Som sagt så heter jag Ola Larsson. Jag är fyrtiotvå år gammal och bor i Halmstad. Jag har ingen relation utan lever ensam i min lägenhet här i stan. Jag jobbar inom posten och delar ut post tidigt varje morgon. Det har jag gjort i över femton år nu. Jag gillar att arbeta inom posten eftersom det är ett ganska lugnt och ensamt arbete. Jag har tydliga rutiner som jag har lärt mig innantill. Det gör att jag inte behöver tänka så mycket på själva arbetet eftersom det sker automatisk. Jag kan rikta mitt fokus på allt annat som existerar bortanför den fysiska verkligheten. Jag kan trassla med De Stora Frågorna.

                      Jag har levt i Halmstad i hela mitt liv. Jag växte upp med min mamma och min tio år äldre bror. Vi levde ganska fattigt eftersom mamma var arbetslös. Hon låg oftast hemma och var deprimerad. Det fick bli jag och min bror som fick sköta hushållet. Innan brorsan flyttade hemifrån så jobbade han ett par år och vi fick lättare att klara av ekonomin, men när han flyttade ut så blev genast mycket tuffare igen för mamma och mig.

                      Jag hoppade av gymnasiet under andra ring för att ta hand om mamma. Skolan tyckte jag ändå var för ensidig och stimulerade inte mig.  Så här i efterhand kan jag tycka att det var dumt gjort eftersom det blev riktigt svårt sedan när jag skulle skaffa jobb och flytta hemifrån. Men samtidigt var det väl också nyttigt då jag lärde mig mycket annat om livet när jag fick tid att tänka då jag inte tog hand om mamma.

                      Samma dag som min student skulle ha varit, tog min mamma livet av sig. Jag var nitton år gammal. Brorsan hade flyttat till Canada med sin flickvän och brutit kontakten med mig och mamma. När han fick reda på vad som hade hänt så skickade han ett kort till mig där han skrev att han tyckte det var tråkigt att mamma gått bort, men att han inte var förvånad. Han kom aldrig på begravningen. Själv så kände jag ingenting. Jag tror att jag kvävde sorgen inom mig. Jag hindrade den ifrån att komma upp och lät den självdö inom mig. Än idag kan jag inte känna någon sorg över det som hände.

                      Jag fick ta över lägenheten efter mamma. Det är samma lägenhet som jag bor i idag. Jag har aldrig flyttat. Inte heller har jag renoverat. Endast mitt eget rum har jag gjort om, annars ser lägenheten ut som den gjorde för tjugofem år sedan. Alla stora möbler står kvar, tapeten är densamma, till och med lukten är densamma som när jag växte upp. Det är väl någon slags trygghet att bo kvar i samma stad och lägenhet som jag växte upp i. Då behöver jag inte tvingas hantera nya intryck utan kan slåss mot verkligheten här ifrån mitt egna trygga fort. Då har jag alltid en plats jag kan återvända till när livet blir för omfattande.

Läkarna menar att jag har Asberger och att det är därför som jag är så inåtvänd och ”rädd” för att utsätta mig för nya miljöer. Själv så vet jag inte. Jag känner mig inte rädd, jag har bara ingen lust att byta miljö. Och människor tycker jag inte heller är svåra att umgås med, jag bara väljer att inte göra det – det ger mig ingenting. Men säger de det så har de väl rätt. Det gör mig ingenting, jag är fortfarande den jag är, oavsett om jag har Asberger eller inte. Dessutom så är det ju nästan trendigt nu med att ha en diagnos. Det är normen, alla har det. Har man inte Asberger så har man ADHD eller så är man bipolär. Diagnoser framstår nästan som accessoarer, något man bär för att piffa upp sig lite extra. Något som gör en lite unikare. Fast nu när alla börjar få det, så vet jag inte om det är så unikt längre. Snart är det unikt att inte ha en diagnos. Då börjar folk väl sträva efter det istället och när ingen längre har någon diagnos så vänder det igen och blir åter hippt att ha en bokstavskombination.

Jag känner nu att det här inte kommer bli någon bok. Det känns omöjligt att fylla ut flera hundra sidor om massa nonsens. Det är nog bättre att hålla mina tankar inombords och låta dem slita och dra i mig än att de ska slita och dra i er. Därför sätter jag abrupt punkt här, helt utan förvarning. Jag hoppas att ni kan frigöra er ifrån detta märkliga virrvarr av ord och gå vidare i er vardag oberörda det jag skrivit. Möjligtvis kommer jag tillbaka vid ett senare tillfälle och försöker skriva en bok på nytt. Kanske ska jag då skriva något fiktivt så jag slipper involvera mig själv även om jag tror att det skulle vara omöjligt. Kanske har ni ändå fått tänka till lite och fått uppleva en annan persons verklighet som ligger utanför er egen. Och kanske har detta varit givande. I sådana fall, varsågod. I annat säger jag bara kort och gott Adjö!