Litteratören - mina texter T-centralen, impulser

Impulser

T-centralens tunnelbaneperrong är full med människor vid den här tiden på dagen. De flesta är på väg till jobbet iklädda slimma kostymer, slickat hår åt sidan eller bakåt och med en portfölj nära intill kroppen. Tågen kommer ofta, en gång i minuten nästan. Det gnisslar när de bromsar in, speciellt när de gamla tågen anländer. Då är det vanligt att folk tvingas hålla för öronen för att dränka ljudet.

                      Längst bort på kanten av perrongen står Juliette och tittar in i tunneln som sträcker sig inåt, bort från perrongen. Hon ser två små ljusprickar som sakta blir större och större. Som två ögon som kommer allt närmare.

                      ”Fan!” mumlar hon för sig själv. ”Helvetes jävla skit.”

                      Hon vill inte dö egentligen, det är hennes kropp som skickar ut impulser att hoppa. Impulser att dränka den smärta hon kroniskt känner.

                      Hon står längst fram på kanten med tårna utanför. Hon ser hur ljusprickarna blir till två stora klot. I en sekund står hon blixtstilla som för att överväga hur hon ska agera, sedan tar hon ett kliv bakåt. I nästa stund kommer tåget.

                      Pust.

”Vad fan håller jag på med?” tänker Juliette. ”Hur kan jag vara så jävla dum?”

Hon går därifrån både rädd och arg på sig själv. Tågen rullar vidare. Folk strömmar i olika riktningar. Dagen fortsätter som inget har hänt. Och det har det ju i och för sig inte gjort. Men det hade det kunnat göra. 

 
#1 - - Torsten Lundborg :

I dagens värld finns det många med sådana tankar. Vad är det i dagens samhälle som gör att människor tänker så? Har vi glömt att vara medmänskliga?

Svar: Ja tyvärr är det så. ytterst sorgligt. jag ställer mig samma frågor du. Det borde inte vara så!
Ulf Rådberg