Övrigt Utvecklande, barn, berättande, dualism, empati, nationella provet, retorik, sagor, självkännedom, självständighet, svenska, tal

Håll sagorna vid liv!

Det här är mitt tal som jag höll på svenskan i nationella provet. Det handlar om sagoberättandets betydelse för barn. Hur det hjälper dem att utvecklas och gå mot att bli självständiga individer. Sagorna ökar barnets verklighetsförankring då de beskriver en dualism mellan det goda och onda, ökar barnets empati då det tvingas barnet att förstå karaktärernas fiktiva tankar och känslor och så ökar sagorna barnets självkännedom då de hjälper henne att reflektera och relatera över de konflikter och karaktärer som gestaltas. Hoppas ni finner det intressant! 

Det var en gång en tid då vi alla var små. Minns ni det? Minns ni hur ni lekte i sanden och byggde jättelika slott eller klädde era dockor i vackra kläder? Minns ni alla glassar ni ville ha men inte fick? Jag minns. Men det finns något jag minns lite extra starkt, något som har lämnat ett avtryck hos mig. Det var alla, dom där sena kvällarna, strax efter Bolibompa och strax innan huset blev mörkt och tyst. Jag minns hur jag låg hopkurad i sängen med uppspärrade ögon och en förväntan i blicken? Min mamma skulle precis till att börja läsa ur det som för mig var en Bibel. En Bibel präglad av troll, älvor och prinsessor invävda i fantastiska äventyr. Det var dags för en saga. En resa. Passen var stämplade och nu kunde det bära av. Minns ni det?

                      Sagor har alltid förblivit tidlösa. Oavsett generation har sagoberättandet alltid haft en viktig plats i barns liv. Visserligen kan innehållet ha förändrats; nya sagor uppstår ju hela tiden – både hos bokförlagen och inuti förälderns fantasi. Men de har alltid funnits där som ett grundläggande element i varje barns uppväxt. Och har föräldrarna varit återhållsamma med sagoläsningen, har barnet själv kompenserat genom att koka ihop egna otroliga berättelser om flygande racerbilar, levande blommor, otäcka monster eller dylikt.

                      För ett barn är sagan en grundläggande del av uppväxten. Den hjälper barnet att utvecklas och gå mot att bli en vuxen självständig individ. Sagan är inte bara så där kusligt spännande som sagor kan vara, utan också ett av barnets främsta verktyg, även om det själv kanske inte förstår det.

                      Sagoläsningen är utvecklande av flera anledningar. För det första så innehåller sagor en dualism mellan det goda och det onda. Onda häxor som förtrollar vackra prinsessor eller stora översittande troll som står i vägen för de mindre, svagare sagoväsendena. Låter det främmande? Hur är det då med alla hysteriska skönhetsideal som tvingas unga tjejer in i anorexia och depression? Eller med översittartypen på skolgården som mobbar den osäkre ensamma pojken som inte får vara med och sparka boll mot planket? Symboliken är densamma. Margareta Sörensson beskriver sagans funktion för barnet i sin artikel ”Det var en gång” Hon säger att: ”meningen är inte skrämmas. Utan att låta fantasin hantera både onda och goda drömmar.” Det här säger hon eftersom att dualismen mellan det goda och det onda är i största grad en realitet i den värld barnet ska växa upp i. Genom sagorna får barnet möta denna dualism som hon senare själv ska hantera. På så sätt är sagorna en varningsklocka eller en förberedande grundkurs i livets hårda skola. Att leva är inte enbart en dans på rosor. När barnet förstår det, är hon bättre rustad inför framtiden.

                      Genom sagorna får barnet också utveckla sin empatiska förmåga. När sagoboken öppnas kastas hon in i en verklighet olik hennes egen. Hon tar del av nya intryck – realistiska som surrealistiska – och lär känna nya karaktärer. Karaktärer med tankar och känslor precis som henne själv. Hon kastas in i deras fiktiva medvetande och blir delaktig – hon upplever det karaktärerna upplever. Hon känner empati. Och empatin i sig är ett av livets viktigaste verktyg för att överleva. Det knyter an relationer och ger en möjlighet att förstå och lära av andra.

                      När barnet sätter sig in i karaktärerna och de händelser karaktärerna utsätts för, när barnet känner empati, inser det att karaktärerna och konflikterna i viss grad är lik dess egna. Barnet relaterar till sagorna och känner igen sig själv i dem. Hon upptäcker också nya drag hos sig själv som hon tidigare varit omedveten om. Dessa insikter utvidgar hennes självkännedom. Dessutom tvingas barnet att reflektera över de saker hon själv inte kan relatera till. Hon försöker förstå. På så sätt går barnet mot att bli en medveten reflekterande individ. Bruno Bettelheim sammanfattar resonemanget i sin bok ”Sagans förtrollade värld”, jag citerar: ”Genom att ta upp universella mänskliga problem (…) talar dessa berättelser till barnets spirande jagkänsla och uppmuntrar dess utveckling, medan det samtidigt lättar på trycket från det (…) omedvetna.” Slut citat.

                      Så när vi satt där i sängen hopkurade med ögonen uppspärrade och kroppen darrande av spänning, ja då, var våra hjärnor som tvättsvampar som sög åt sig alla dessa kunskaper. Vi gick tillsammans, helt omedvetna, mot att bli självständiga individer med en tydlig verklighetsförankring, stark empati och djup medvetenhet om oss själva och vår tillvaro. Vi gick mot framtiden. Vi gick mot att bli de starka och unika individer vi är idag, här och nu.

                      Så det jag vill att ni ska göra ikväll, när ni kommer hem, är att ni ska sätta er med era småsyskon om ni har några, och läsa den mest fantastiska saga ni känner till.

                      Låt oss nu hålla sagorna vid liv! 

 
#1 - - Anonym:

Gilla. Blaki974.