Ensamhetens och tystnadens konfrontation

Jag undrar en sak. Hela tiden är vi socialt begränsade i den bemärkningen att vi måste umgås med andra, familj, vänner etc. Sällan är vi totalt ensamma. Och när vi väl är det så försöker vi distrahera oss på olika sätt, med tv-serier, sociala medier, böcker osv. Och har vi inte några telefoner, tv-apparater, tidningar, böcker i närheten så distraherar vi oss med ytliga tankar om vardagen – vi planerar och analyserar på ett plan som endast är kopplat till vardagens trivialiteter. Men när får vi tid för oss själva, på riktigt? När tillåter vi oss själva att tänka och känna på djupare och mer existentiellt kopplade plan? Nästan aldrig skulle jag vilja påstå, generellt alltså. Det skiljer sig såklart från person till person men jag tror att vi alla är så pass uppslukade av vardagen och alla dess krav och förväntningar på oss, att vi förlorar oss själva och endast i viss minimal utsträckning kan lyssna inåt och fokusera på mer betydelsefulla livsvärden. Och när vi väl konfronteras av oss själva, frivilligt eller ofrivilligt, blir vi skrämda och känner ångest. På kvällar då vi ligger i våra sängar ensamma och ska sova, och inte förmår oss att distrahera oss från oss själva genom planeringar och dagsanalyser, så slår konfrontationen till som en smäll. Vi tvingas se oss själva och den synen är oftast obehaglig. Vi inser att våra liv känns otillfredsställda och ensamma. Att vi saknar kontakt med oss själva. Detta väcker djup ångest inom oss. Och det snabbaste och enklaste sättet att undvika denna ångest är att isolera sig ännu mera från sig själv, låta vardagen ta ännu mera plats, bli fullkomligt uppslukad av livets trivialiteter. Vi förnekar för oss själva att våra liv känns meningslösa. Så det jag undrar, är helt enkelt, vad känner och tänker ni när ni ligger helt ensamma med er själva på kvällarna och ska sova och inte orkar distrahera er med vardagsplaneringar eller sociala medier? Blir ni konfronterade eller är ni lyckliga?