En existentialists livsfilosofi!

Vi människor är inget annat än djur. Vanliga primitiva djur men av någon anledning har vi fått en större hjärna än andra djur vilket gör att vi kan associera saker och ting med varandra och skapa ett språk. Via språket kan vi sedan skaffa oss en både konkret och abstrakt förståelse av världen och universum. Utan språket skulle vi vara lika betydelselösa som djuren. Vi inbillar oss själva att vi är mer förmer än någon annan art som existerar. Vi tror att vi är gudomliga, speciella. Faktum är att vi inte är ett dugg speciella, vi är lika betydelselösa eller betydelsefulla som vilka djur som helst, eller föremål för den delen. Jag finner det idiotiskt att se sig själv som någonting uppsatt och heligt, vi är endast djur ingenting annat.

         Existerar Gud? Absolut inte! Och om han skulle existera skulle vi ändå inte ha någon som helst aning att han existerar, eftersom vi är människor. Att tro på Gud ser jag som en desperat verklighetsflykt, det är ett löjligt sätt att ge sitt liv en känsla av meningsfullhet. Vi vill så gärna ha någonting att tro på och eftersom vi är så bekväma av oss vänder vi oss till Gud istället för att skapa vår egen tro. Gud är för de lata. Människor som är övertygade om Guds existens har skapat hela sin verklighet och identitet på denna övertygelse, det blir en slags vanföreställning, en psykos. Och att släppa taget om sin Gud skulle innebära att släppa taget om sig själva, de är därför livrädda för det, för att förlora sig själva.

         Finns det någon mening med livet då? Nej. Men det som finns är en känsla av meningsfullhet, men någon egentlig mening existerar inte, det är bara ett mänskligt påfund. Men eftersom det inte finns någon mening med livet så finns det heller ingen meningslöshet, för det är likaså ett mänskligt påfund och endast en känsla. Livet är bara vad det här. Att sätta en kategori på vad livet är, är lönlöst. På ett sätt är därför det jag skriver nu också på ett sätt lönlöst. Jag precis som ni är bara ett djur. Mitt liv är varken meningsfullt eller meningslöst, det är ingenting. Det består bara av olika känslor av meningsfullhet och meningslöshet.

         Men kan inte känslor utgöra sanningar och peka mot någonting högre? Nej, känslor är bara känslor, förnimmelser i kroppen som består av olika signalsubstanser i hjärnan och hormoner i kroppen. Det finns ingenting mer irrationellt än känslor. De är reaktioner på livets konstanta ström av intryck. Alla tolkar livet olika och därför blir även känslorna olika. Det går inte att finna några absoluta svar i människans känslor. Men de kan vara vackra och underbara, de kan göra oss fängslade, men fortfarande så är de bara känslor och ingenting annat. Samma sak är det med tankar. Tankar är bara ljud, ett inre språk. De kan fängsla och beröra men pekar inte mot några högre sanningar.

         Vi människor är subjektiva – vi skapar våra egna verkligheter, individuella som gemensamma. Dessa vägrar vi att släppa taget om, vi blir fundamentalistiska inför dem. Hela vår identitet uppslukas av dessa tolkningar. De blir våra sanningar. Vi vägrar att inse att det endast är vi som har tolkat oss själva och den kontext vi lever – att vår makt begränsas vid det subjektiva.

         Det jag tror livet handlar om, är medvetenhet, medvetenhet om vår begränsade medvetenhet och förståelsen för att livets mening endast är en subjektiv konstruktion. När vi förstår det, kan vi aktivt skapa vårt egna fantasiland – en illusion av ett meningsfyllt liv – samtidigt som vi behåller ödmjukheten inför våra begränsningar och universums relativism. Livet handlar inte om att hitta svar, det handlar om att skapasvar med premissen att svaren vi skapar är precis som konst, något estetiskt, inte vetenskapligt. Detta är min livsfilosofi!