Betraktelser i vardagen

Människor är så vackra. Varje ansikte har sitt unika utseende. Olika former på näsan: smala, långa, tjocka, runda, kantiga. Samma sak med läppar, haka, ögon, kinder – alla så olika. Och håret som skiftar i olika frisyrer, färger och volymer. Vi människor är verkligen unika. Sedan får vi inte glömma kroppsbyggnad, gångstil, rösten, dialekten osv. Det finns så många olika kombinationer som gör oss speciella. Och då har vi inte ens beskrivit skillnaden i personligheter. Det är ytterst fascinerande.

         Jag sitter på Lundbergs konditori med min flickvän, Johanna. Hon sitter och läser en bok medan jag sitter bredvid och skriver det här. Jag tar pauser då och då och tittar upp för att urskilja varje människa i rummet, försöker se deras unika detaljer som bara är typiskt för dem. Till höger snett framför mig sitter en äldre man tillsammans med en yngre, förmodligen hans son. Jag lyssnar på deras röster: den äldre mannen har en lite tyst och nasal röst som förlorat sitt djup med åren medan mannens mörka toner vibrerar tydligt i rummet. Huden på den äldre mannen hänger lite vid halsen och vid ögonen breder ett par tydliga rynkor ut sig ner mot kinden. Den yngre mannen däremot har en stramt åtsittande hals och de ända ålderstecken man ser, är några rynkor i pannan när han lyfter på ögonbrynen en aning.

         Till vänster om dem sitter en kvinna i 40-årsåldern ensam och äter en rödbetssallad. Hon har ett ganska smal huvud som utmynnar i en liten spetsig haka. I hårbotten syns små tunna linjer av grått. Hon har inte gjort någon ansats att dölja dessa tecken, utan ger ett intryck med att vara öppen med den hon är. Jag tänker att det går hand i hand med henne avspända ansiktsuttryck och hennes lugna och graciösa sätt att äta sin sallad, liksom varsamt och respektfullt.

         Sedan funderar jag på hur andra betraktar mig. Om man skulle sätta sig och betrakta mina detaljer, hur skulle folk då uppfatta mig. Avspänd? Anspänd? Allvarlig? Lättsam? Fördomsfull? Ödmjuk? Eller kanske helt neutral? Det är också en häftig tanke.

         Johanna tittar upp från sin bok och börjar nyfiket läsa den här texten. När hon läser om de två männen, snett framför oss, tittar hon upp snabbt för att göra sin egen granskning. Sedan säger hon en aning för högt: ”Vad kul det är att titta på människor. Han där till vänster måste vara väldigt gammal.” Jag utbrister i ett spontant ”tssssss”- ljud som för tysta henne, trots att hon redan är tyst. ”Oj!” säger hon och tittar på mig. ”Vad pinsamt!” Men som tur är så är männen mitt uppe i sitt egna samtal och tycks inte ha hört henne. Jag lutar mig mot henne och pussar henne lätt på munnen, och ser henne blunda instinktivt. Jag tycker det är så gulligt. Själv har jag alltid ögonen öppna när jag pussar henne lite lätt, till skillnad från när jag kysser henne då jag sluter ögonen. Men hon har alltid ögonen stängda, även vid minsta lilla puss. Jag tycker det är så sött. Det gör mig varm i hjärtat att se.

         Jag tittar ner på datorn och ser att tiden har runnit iväg, hon är redan 11:55. Vi har planerat att äta på en restaurang på Östermalm där vi har köpt luncherbjudanden via Group-on, en månad tidigare, men erbjudandet räcker bara till klockan 13. Jag avbryter henne i hennes läsning och säger lite halvt stressat att vi måste gå nu, för att hinna med lunchen. Jag trycker på ”spara dokumentet”, lägger upp texten på bloggen och slår igen datorn.