betraktelser, sårbarhet, äldre

Sårbarheten hos äldre

Genom ett fönster som står på glänt letar sig måsarnas hesa skrin in i köket där tre äldre damer sitter. Måsarnas rosslande blandas med ljudet av radion som spelar poplåtar på låg volym och fläktens tysta visslande.

                      De tre damerna sitter tysta. Den ena halvsover med ögonen stängda – det ser nästan ut som om hon mediterar – och de andra två tuggar långsamt på en uppskuren bit av en kanellängd. Kaffet de har i sina koppar har svalnat för länge sedan.

                       När jag ser på kvinnorna slår det mig hur unga de verkar. Trots deras, på grund av åldern, långsamma och trötta rörelser, verkar det ändå som en ungdomens gloria skimrar runt dem. Jag ser på dem och känner mig inte ett dugg yngre än dem, även om en är över hundra år.

                      Jag inser att detta ungdomliga skimmer samtidigt är ett sårbarhetens sken. Sårbarheten hela deras karaktär utstrålar gör de så unga, så mänskliga. Jag känner en intensiv närhet till dem. Av alla platser, trodde jag inte att denna, vid ett köksbord på ett äldreboende där det enda ljudet utgörs av några måsars skri och fläktens surrande, skulle vara den plats där jag känner mig mest levande.