Litteratören - mina texter fotboll, längtan, novell, saknad

Saknad och Längtan

En spansk farbror sitter vid fönstret i sin lägenhet i stadsdelen Gracia. Nedanför honom sträcker Barcelona ut sig, med La Segrada Famillia till vänster och Montuijic till höger och havet i bakgrunden. Det finns något drömmande i hans blick. Han sitter så, lutad tillbaka i stolen med händerna över varandra, en minut, tittandes utöver staden. Sedan sluter han ögonen och låter bruset från staden som letar sig in genom det öppna fönstret, vagga honom in i en behaglig sömn.

Några kvarter bort sparkar några pojkar boll med varandra på ett av Gracias alla små torg. De har tagit på sig sina fotbollskor och försöker dribbla av varandra.

"Soy Messi!" säger den ena samtidigt som han försöker sig på en överstegsfint.

"Y soy Neymar!" svarar den andra efter att han har övertagit bollen.

En äldre dam som sitter på en balkong en våning upp, ler åt barnen. Hon skrattar för sig själv och minns hur hennes egna barn en gång i tiden, spelat boll på torget och hur de envisades med att få spela tio minuter extra varje gång hon ropade upp dem till middag. "Men snälla, bara lite till." gnällde de. Hon får en impuls, att ropa på de främmande barnen, men hejdar sig.

"Aaa!" utbrister den ena pojken när han tunnlar den andre. "Messi es el rey!"

Damen på balkongen, känner hur det plötsligt hur det bildas en klump i magen. Samma klump som bildas varje gång hon påminns om Carlos. Hon biter ihop och ber en bön. Sedan sträcker hon på ryggen och blinkar till några gånger. "Just det" tänker hon. "Disken måste jag ju ta hand om. Och tvätten. Sedan behöver jag handla bröd till imorgon." Lättad av att slippa tänka på det som en gång varit, reser hon sig upp från korgstolen och går in i köket för att ta itu med disken. Hon slickar sig om läpparna och känner smaken av salt. En välbekant smak. "Disken, var det." mumlar hon för sig själv och torkar bort tårarna. 

"Vamos ahora!"
Efter en kvart tröttnar pojkarna på att spela fotboll och bestämmer sig för att gå hem och spela tv-spel istället. De går uppför gatorna mot Les Seppes samtidigt som de skryter om hur mycket de kommer spöa varandra i Tv-spelet. Deras barnaskratt studsar emot väggarna där de går.

Den spanska farbrorn, rosslar till när han vaknar ur sin siesta. Till vänster om honom ligger staden intakt precis som för en halvtimme sedan. Den enda skillnaden är att taken och fasaderna fått en aning mer rosa ton än innan. Solen börjar falla ner mot bergen. Temperaturen har sjunkit ett par några grader och han ryser till när en vindpust letar sig in i rummet. När han sträcker sig framåt för att stänga fönstret, ser han två skrattande pojkar nedanför. De studsar en boll framför sig där de går. Han känner en våg av glädje skölja genom honom. "Jag ska bli pappa!" tänker han. Det var två veckor sedan Maria berättade att hon var gravid och ändå sedan dess har det känts som om han levt på moln. Han ser ner på pojkarna på gatan och föreställer sig se sin kommande son gå där och låta sitt oskyldiga skratt studsa mot väggarna. Han brister ut i ett stumt "wow!" och tackar Gud.