Las vida es bounita!

Hola! Det är härliga tider i Spanien. 15 plusgrader i skuggan och ett glas vitt för två euros. Med Gabriel Garcia Marquez i bakfickan utgör pricken över i:et. Jag glider fram över Gracias oregelbundna gatumönster - det känns som om jag befinner mig i ett latinskt Gamla Stan. De gamla husen ligger tätt intill varandra och gatorna slingrar sig åt alla håll. En kvinna piskar sin matta på sin franska balkong. Dammet ringlar nedåt och upplöses med luften. Vid en bänk på andra sidan gatan sitter en äldre man och röker en cigarr. Han är välklädd med skjortan instoppad i byxorna och en rutig slips hängandes mellan kavajen.  

"La vida es bounita!" mumlar jag på min tillgjorda spanska jag som grundar sig i de små fragment jag lyckats snappa upp under min tid här.  

En mötande kille i min egen ålder rynkar på ögonbrynen när han passerar. Jag hör honom nästa tänka "turister..." på samma sätt jag gör när jag ser alla nördar vandra omkring med sina kartor och kameror i Stockholm. Tanken att jag för tillfället tillhör den kategorin, gör mig road. Det är ganska befriande att vara en dum och naiv turist.  

Jag avslutar med att på min tillgjorda spanska säga "Adios amigos!" 

 

 (Gracia, i Barcelona)