På Freuds divan - om vårt mående Psykisk ohälsa, depression, ångest

Att må riktigt jävla dåligt

Att må riktigt jävla dåligt, är nog något alla kan känna igen. Stunder då livet bara känns piss, då det inte finns ett enda glädjemoment i tillvaron. Varenda liten rörelse är ansträngande att utföra. Borsta tänderna, bre en macka till frukost, öppna persiennerna, gå up ur sängen. Allra helst vill man sova. Bara att vara vaken är plågsamt.

I dessa stunder vill man vara ensam. Man orkar inte vara i någon annans närvaro. Man orkar inte låtsas vara fungerande och man orkar inte belasta andra med att visa sig icke-fungerande. Att tvingas vara tillsammans med sig själv är tillräckligt jobbigt.

Dessa stunder är inte livets höjdpunkter direkt. Men de är oundivkliga för de flesta. Någon gång i livet kommer man att uppleva dem. Tyvärr. Men det är okej ändå. På något sätt brukar vi ändå ta oss igenom dem.

Jag försöker inte presentera en lösning på hur man kan undkomma dem - jag tror det är omöjligt - utan jag vill endast visa att de finns. Tyvärr så är vi väldigt bra på att dölja dem för varandra och oftast så tror vi att vi är ensamma om att uppleva dem. Men det är vi inte, och det är det jag vill visa. Dessa stunder är inte roliga att ha, men de är fullt normala och mänskliga.