Litteratören - mina texter, Min vardag Jourhem, LVU, förlora sin mamma, socialen

Att förlora allt

"Kolla mamma!" En fyra-årig pojke sitter på en matta målad med vägar och i varsin hand har han en av sina sportbilar han samlar på. Han imitererar ljudet från bilmotorer när han i snabba rörelser låter bilarna tävla mot varandra. Han är klädd i ett par mjukisbyxor med ett par mjölkfläckar på, en t-shirt med batikmönster och hans frisyr är en aningen ojämn pottfrilla.

"Mmm fint Ulf!" svarar mamman som sitter på en bänk en bit bort. Hon ser trött ut. Den senaste veckan har hon varit hängig och pojken har försökt muntra upp henne, vilket oftast har besvarats med ett ansträngt leende. Hennes hår är precis som pojkens, ojämnt och små hårtussar spretar utåt, det är färgat i röda slingor och i hårbottnen syns hennes svarta naturliga ton. Hon har ett par jeans, avklippta nedtill, som likt pojkens t-shirt har olika fläckar utspritt, ett ett grått linne och en röd ylletröja ovanför och egenstickad halsduk i handen. Gårdagens sminkning ligger utsmetad i ansiktet, svart ögonskugga och något glittande smink på ögonlocken.

"Mamma kom!" Pojken viftar åt henne. Utan att svara, kommer hon och sätter sig bredvid honom på mattan."Här, du kan vara den svarta bilen." Han räcker henne bilen, hon tittar på den ett ögonblick som om den vore något utomjordiskt föremål innan hon tar den i handen och kör den över mattan i avmätta rörelser.

"Nu tävlar vi!" säger pojken och pekar ivrigt på en starlinje som är utmålad på mattan. "Där mamma!" Hon ställer upp bilen startlinjen bredvid hans.

"Tre, två, ett, kör!" Pojken skrattar till och springer ivrigt med bilen över mattan och är tillbaka vid målinjen några sekunder senare. "Jag vann!" utbrister han i ett skratt.Kvinnans ansiktsuttryck förvrids i samma stund. "kom Ulf! Hon omfamnar honom och mot hennes bröst känner han hennes kropp skälva. I tio minuter sitter de så på mattan, pojken i sin mammas gråtande famn. När hon släpper honom ur sin famn ser han tunna strimmor av mascara ringla sig nedåt för hennes kind. Hon trycker hans hand och han trycker tillbaka. I samma stund öppnas dörren till väntrummet och en kvinna meddelar att det är dags, familjen är redo att hämta honom. Pojken tittar frågande på sin mamma som slår ner blicken i mattan.

Denna novell är i stor grad självbiografisk. Vid fyra års ålder, blev jag omhändertagen av socialen och satt i ett jourhem, där jag bodde i ett år innan min mamma överklagade och jag fick flytta hem till henne igen. Jag minns väldigt lite av den tiden, men jag minns hur jag och mamma befann oss i en byggnad med ett lekrum där jag försökte leka med mina sportbilar på en matta med min apatiska mamma. Där tilbringande vi vår sista tid med varandra innan jag omhändertogs. 

 (Bild från filmen "About a boy)