Litteratören - mina texter ja visst gör det ont, novell

Novell: Ja visst gör det ont - Kapitel 2

När Åsa hade gått satte han sig ner vid bordet igen. Han hade bryggt en till kanna kaffe och var inne på sin femte kopp. Tankarna susade genom hans huvud. Han mindes tiden då de var en riktig familj. När Tomas inte drack och hade ett arbete. Han mindes utlandsresorna till Italien, sommarstugan på Gotland som de senare tvingades sälja och alla familjemiddagar. Han mindes tryggheten. Då det ännu inte hade börjat krackelera. Sedan fick Tomas sparken och gick in i en djup depression. Han isolerade sig mer och mer och började dricka. I början drack han bara några öl om dagen, men det ökade stegvis och tillslut låg han uppe om nätterna och drack sig så full att han låg däckad hela dagen därefter. Vid det laget, hade han börjat låsa in sig i gäststugan där han söp om nätterna. I flera dagar i sträck kunde han ligga där, stupfull om nätterna och däckad om dagarna. När han sedan kom tillbaka till huset stank han av sprit och cigaretter. Till och med när han hade duschat av sig, kunde man fortfarande känna stanken. En gång ringde Åsa polisen som fick komma och bända upp dörren till gäststugan. De hittade honom orakad framför Tv:n. Persiennerna var som alltid, neddragna, och det enda ljuset kom från Tv:n. Han låg i soffan i bar överkropp med en flaska gin i handen. Syftet hade varit att skrämma Tomas och det hjälpte under några veckor då Tomas ryckte upp sig en aning. Han slutade dricka och lyckades till och med gå på en anställningsintervju. Men när han blev nekad jobbet han sökt, blev han återigen deprimerad och isolerade sig i gäststugan med sina systembolagspåsar. Då gav Åsa upp. Hon sa till Tomas att han inte längre fick bo kvar i huset. Att han kunde bo kvar i gäststugan tills han blev nykter. Hon köpte honom en mikro som han kunde värma mat i och där levde han själv, mer berusad än nykter, i ett och ett halvt år ända tills Philip tog studenten och flyttade hemifrån.

                      ”Vad är det som låter?” tänkte Philip och kom tillbaka till verkligheten. Det var kylen som hade stått på glänt och börjat pipa när den inte stängdes. Philip slog igen dörren och tog ytterligare en kopp kaffe. När han satt sig igen fortsatte han att tänka på sin uppväxt.

Han mindes utspringet och studenten. Det var en solig dag, asfalten låg varm och dammet blåste längs med gatorna. Det hade minst varit tjugo grader i skuggan. På skolgården stod hela klassen samlad tillsammans med alla andra klasser från trean. Alla var fint klädda och med sina klänningar, kostymer och studentmössor. Bredvid studenterna var en orkester uppställd redo att spela. Familj, vänner och nyfikna elever stod runt om och applåderade med plakat och buketter i händerna.

Philip mindes hur Åsa och mormor Ulla hade stått med en bukett vita rosor och ett stort plakat med en bild på honom som bebis. På bilden var han nybadad med skum i håret som liknade en Elvisfrisyr och Tomas stod bakom och höll upp honom framför kameran. Philip hade den där typiska rebelliska minen som han hade då han tvingades göra något mot hans vilja. Tomas log brett. Han hade en neddränkt skjorta och lite skum på kinden. Philip älskade den där bilden. Det där är verkligen pappa, hade han tänkt när han blivit äldre. De där smilgroparna och lite ojämna tänderna.

                      Dagen innan, hade Tomas lovat att han skulle dyka upp på utspringet. Philip hade hört hur Åsa hade skällt ut honom i trädgården.  

                      ”Nu får du fan rycka upp dig. Din son tar studenten imorgon och du har legat som död hela veckan. En enda dag kan du väl vara nykter?” hade hon sagt.

                      ”Ja ja, det är väl klart.” hade han svarat och viftat med armarna i en rörelse som om det vore en självklarhet.

                      Men Tomas dök aldrig upp. Philip kunde se hur förbannad Åsa var när hon stod där på skolgården med plakatet i handen. Men hon ville inte visa det inför Philip utan log brett och vinkade mot honom. Stämningen var bra och Philip orkade inte bry sig om Tomas, han tänkte inte låta honom förstöra dagen. Han hade utgått ifrån att Tomas inte skulle dyka upp och skulle han mot förmodan göra det, vore det endast en positiv överraskning. Och kom han dessutom nykter, hade Philip tänkt, vore det ett mirakel.

                      Hela dagen var ett fint minne. Philip hade inte låtit Tomas komma in under huden på honom. När han och Åsa senare kom hem på kvällen och möttes av Tomas i hallen, däckad och nerkissad, ryckte han bara på ögonbrynen och tittade likgiltigt på Åsa.

                      ”Sorgligt.”

                      ”Jag är ledsen Philip.” sa Åsa.

                      ”Var inte det, inte för min skull i alla fall.”

                      Sedan gick han upp på övervåningen, duschade och bytte om för att sedan fortsätta firandet med sina vänner. Tomas låg fortfarande kvar i hallen och Åsa satt i köket med en flaska vin och kedjerökte trots att hon varit rökfri i två år. Philip klev över Tomas utan att se på honom, tog skohornet som hängde ovanför honom, tog på sig skorna och gick ut. Den kvällen existerade inte Tomas. Familjen bestod av honom och Åsa. Tomas var varken delaktig psykiskt eller fysiskt. Han var endast ett objekt på golvet som stank urin, lika betydelselös som skohornet ovanför honom.