Litteratören - mina texter ja visst gör det ont, novell

Novell: Ja visst gör det ont - Kapitel 1

Philip satt vid köksbordet och drack sitt morgonkaffe som han brukade på morgnarna. Små strimlor av vattenånga ringlade sig upp från kaffekoppen mot taket. ”Världens bästa pappa” stod skrivet på porslinet med stora bokstäver. Philip tänkte tillbaka på hur han hade fått tag på koppen. Han hade först köpt den som en present till hans pappa fem år tidigare. Han mindes hur hans mamma Åsa hade varit tvungen att hjälpa honom att slå in presenten. Efter några envisa försök hade han svurit och ropat på henne. ”Jävla skitpapper!”, hade han mumlat för sig själv. De hade valt det blåa presentpapperet med cigarrer på. ”Tomas och hans gubbcigg”, hade Philip sagt till Åsa och skrattat. Men Tomas öppnade aldrig presenten. När de skulle överraska honom på födelsedagen med chokladtårta och presenter, låg han i gäststugan medvetslös. En tom flaska gin låg nedvält bredvid honom i soffan och ett par ölburkar stod tomma på tv-bordet bredvid ett halvupprökt paket Camel gula.

                      ”Va fan!” hade Philip skrikit och vänt om. Åsa hade ropat efter honom men han hade inte svarat. På vägen över trädgården tillbaka till huset, sparkade han ner Tomas cykel som stod lutad mot staketet som sträckte sig från huset till gäststugan. Tomas hade blivit utkastad av Åsa när han började dricka och fick bo i gäststugan istället. Om dagarna söp han och tittade på boxning och jaktprogram. Han käkade i princip bara fryspizzor och smörgåsar. På en vecka träffade Åsa och Philip honom kanske tre gånger, trots att de bodde fyrtio meter ifrån varandra.  

                      När Philip hade sprungit upp på sitt rum och kastat sig på sängen, förbannad över att se Tomas däckad som vanligt, insåg han att han fortfarande höll i presenten. Ironin i att han hade stått med en kopp med texten ”Världens bästa pappa” framför sin nedsupne pappa fick honom att vilja slänga koppen i väggen men han lyckades behärska sig. Han ställde ner koppen på sitt skrivbord och satte istället upp stereon på högsta volym. Morgonen därpå övervägde han om han skulle gå ner med presenten till Tomas men föreställde sig hur han fortfarande låg däckad i soffan och valde att inte göra det. Istället la han ifrån sig koppen i en av lådorna under sängen. Han hittade den inte igen förrän han skulle rensa rummet på saker inför flytten tills sin nya lägenhet fem år senare. Då hade han tagit upp koppen, rivit loss presentpapperet och tittat på den en lång stund. Han beslöt att han skulle behålla den. Kanske kan jag ge den till farsan någon gång i framtiden, hade han tänkt.

                      Philip rycktes tillbaka till verkligheten i sin lägenhet när det plötsligt knackade på dörren. Just det, morsan, tänkte han. Han hade helt glömt att städa lägenheten och köpt fika. Men det fanns kvar lite kaffe i bryggaren och det låg ett gammalt paket mariekex längst bak i skafferiet.

                      ”Hallå där, stig på!” sa Philip när han öppnade dörren. Åsa var klädd i jeansjacka, svarta byxor och gympadojor. Hennes korta hår stod upp i hundratals små taggar tack vare hårgelén hon börjat använda sedan hon klippte sig kort.

                      ”Hej på dig.” svarade hon och klev in i hallen. Philips skor låg utspridda på golvet och vårjackan hade han kastat på pallen under elskåpet. Åsa log mot Philip. ”Det här var ju ingen skönhetslya direkt.”

                      ”Haha nej, det kan man inte säga. Ska jag vara ärlig så glömde jag helt och hållet bort att du skulle komma. Annars skulle jag ha tvångsstädat, jag lovar.”

                      Åsa skrattade till.

                      ”jojo vi säger så.” svarade hon.

                      De kramade om varandra och Philip kände en våg av trygghet skölja över honom. Han hade inte träffat henne på två månader. Mammor är bra att ha, tänkte han.

                      De gick in i köket och slog sig ner vid bordet framför mariekexen och kaffebryggaren. Philip tittade lite ångestfyllt mot den fyllda diskhon och skämdes en aning. Han mindes hur han hade argumenterat mot Åsa ett halvår tidigare och sagt att han visst skulle kunna ta hand om disken när han flyttade hemifrån.

                      ”Du bjuder på lyxfika ser jag.” sa Åsa och tog ett mariekex.

                      ”Jajamensan! När mammor tittar förbi, är det varje sons plikt att bjuda till lite.”

                      De brast ut i skratt båda två. Philip hade saknat sin mamma och deras vardagsironi sedan han flyttat hemifrån. Visserligen hade han tyckt att det varit skönt att bli självständig men samtidigt också ganska tomt. Han önskade att de kunde träffas oftare men han visste hur svårt det var för Åsa att hinna när hon jobbade dubbla skift. Och han hade inte råd att pendla till Linköping varje vecka.

                      När de slutade skratta, harklade Åsa sig och såg lite allvarligare på Philip.

                      ”Jo, du, det var en sak jag tänkte berätta för dig. Det var egentligen därför jag ville komma förbi. Jag kände att det bättre att ta det såhär istället för på telefon.” Åsas blick var koncentrerad på Philip.

                      ”Okej?” svarade Philip. Han kände sig lite obekvämare nu jämfört med en minut tidigare då de skrattat högt.

                      ”Vi ska skilja oss, Philip. Det funkar inte längre. Jag har verkligen försökt men du vet hur det är. Nu när du har flyttat hemifrån, så vill jag tänka på mig själv mer. Jag kan inte fortsätta vara Tomas mamma. Jag känner att det räcker nu.”

                      Åsa var tyst en stund och tittade på Philip.

                      ”Hur känner du?” frågade hon.

                      Han visste inte vad han skulle säga. Hans relation till sin pappa hade varit krystad. Han visste att Tomas hade försökt så gott han kunnat men ända sedan han började dricka hade han blivit mer och mer innesluten i sig själv. Många gånger hade han varit rädd att det skulle gå så långt att hans pappa försökte ta livet av sig. Han hade försökt förstå varför han mått så dåligt. Han hade ställt frågor, försökt stötta och funnits där som en god son. Tillsammans hade han och Åsa verkligen försökt, men det hade inte hjälpt, Tomas hade bara isolerat sig ytterligare. Och nu skulle Åsa skilja sig från honom. Hur skulle han hantera det? Då hade han inte längre någon som kunde vaka över honom. Tänk om han isolerade sig fullständigt. Men Philip visste samtidigt hur ansträngande det hade varit för Åsa att behöva ta ansvar för Tomas. Många gånger hade han blivit förbannad på honom för att han inte kunde vara vuxen utan tvingade Åsa att bli omhändertagande. Alltid hade hon tvingats vara stark, inte kunde hon luta sig mot Tomas. Det gjorde ont att tänka på. Han ömmade för sin mamma. Samtidigt var han också rädd för att hans pappa skulle gå ner sig totalt nu när han skulle bo ensam.

                      Philip fäste blicken på botten av kaffekoppen och förde sitt finger längs med koppens öra.

                      ”Jag vet inte. Det är väl bra tror jag.” sa han och undvek att möta hennes blick.

                      ”Känns det konstigt?” frågade Åsa.

                      Philip tittade upp mot Åsa.

                      ”Ja lite. Men samtidigt har jag känt det på mig. Jag tror att det är det bästa för dig. Pappa är ju som han är. Men jag är rädd för vad som ska hända med honom. Tänk om han tappar allt.”

                      ”Jag vet. Det är jag också rädd för. Han behöver hjälp men jag kan inte vara den som ska ta hand om honom.”, sa Åsa.  

                      ”Nej det klart. Det ska du inte behöva vara.” sa Philip. ”Jag tycker att det är dåligt att du tvingats ta så mycket ansvar över honom. Ibland tänker jag att det bästa kanske hade varit om vi hade lämnat honom mycket tidigare.”

                      Åsa tittade bort.

”Ja det hade det kanske varit.”.

                      Det blev tyst. Åsa tittade ut genom fönstret och Philip ner i kaffekoppen. Han fortsatte att pilla på örat. Han visste inte vad han skulle säga och kände sig obekväm. Åsa slickade sig om läpparna och suckade tungt. Sedan vände hon sig mot Philip och han såg hur hennes ögon var blanka.

”Förlåt Philip.” sa hon tyst.

Han visste inte vad han skulle svara utan nickade bara mot henne och försökte le.