Min vardag tankar

Möten på landsvägarna

Vi åker på landsvägarna. Under oss dånar däcken. På himlen ser molnen fastfrusna, orörliga och på marken breder ängarna ut sig bort mot horisonten – olika nyanser av grönt och gult. Här och var utplacerade höbalar som stora sockerbitar. En flock fåglar lyfter till höger om oss när vi passerar dem.
 
Jag tycker om att titta in i andra bilar när vi passerar dem. Jag brukar föreställa mig hur personerna där inne ser ut – vad de har på sig, om de är äldre eller yngre, glada eller likgiltiga. Det är en helt annan sak än att se främmande människor gåendes på stan. På stan är de mer reserverade, uppslukade av vimlet medan de i sina små bilar slappnar av mer och visar vilka de egentligen är – där bakom ratten släpper de garden. När jag sitter och sneglar in i främlingars bilar känns det nästan som om jag skulle smyga in på någons tomt, sträcka mig på tå och titta in i någons vardagsrum. Det känns lite privat och förbjudet och därför så intressant.
 
I en blå Volvo ser jag en tant med solglasögon gäspa tungt, i en annan bil två ungdomar som trummar med händerna i takt till någon poplåt skulle jag gissa och i en tredje bil en man i vit skjorta och slips – kavajen har han förmodligen slängt i baksätet – han tittar tankfullt framför sig. På bara någon minut kastas jag in i ett par helt olika människor liv. Det känns som om bilrutan är en skärm på vilken det spelas flera reality-serier samtidigt. Jag ser en skäggig man, en ung blond tjej och en medelålders man med utländskt utseende – av någon anledning tänker jag att han är italienare. Och där passerar en turistbuss: ett flertal asiatiska ansikten tittar ner mot mig.
 
Jag undrar om det finns någon medresenär som gör precis som mig och tjuvkikar på andra främlingar. Och vad skulle han eller hon skulle tänka om vår bil passerade. Vilket intryck skulle vi ge? Bra? Dåligt? Neutralt? Jag hoppas bra. I alla fall så skulle jag le mot personen och visa att en annan individ från ett totalt främmande vardagsuniversum, bekräftar honom/henne.