Min vardag kärlek, likgiltighet

Kärlek och likgiltighet

Klockan är 13:00. Jag vaknade för en halvtimme sedan. Jag sträcker på ryggen och hör hur kotorna knakar inuti kroppen. Jag skulle kunna sova ett par timmar till men det skulle inte samvetet tillåta. Här går gränsen. Sinnet känns långsamt så som det alltid gör när jag sovit över tolv timmar. Jag får börja dagen steg för steg – sakta bli mer klarare och piggare. Vad är då inte bättre än en kopp kaffe och lite meningslöst surfande? Läsa ointressanta nyheter som jag inte kan relatera till – nyheter som jag utvecklat en nästintill apatisk inställning till, inte för att jag är okänslig utan för att nyheterna är så opersonliga och flödet så massivt – jag har helt enkelt vant mig. Vant mig att kunna läsa om död och hemskheter som om det vore något fiktivt icke-existerande. Det är sjukt egentligen men ändå naturligt.

                      Jag plöjer rubrik efter rubrik. Mord, våldtäktsoffer, misshandel osv. Plötsligt ringer min mamma och säger att hon ligger hemma med kraftig feber och att vi inte kan ta vår planerade lunch idag. Det första jag hör mig tänka när hon lägger på är ”Stackars mamma, vad jobbigt det måste vara. Hoppas hon blir frisk snart”. Samtidigt ser jag rubrikerna i bakgrunden som berättar om mord och andra hemskheter och jag känner mig en aning skamsen. Jag önskar att jag kunde ta in djupet av smärta i dessa nyheter och på så sätt visa respekt för de drabbade och anhöriga men det går inte. Men samtidigt är det nog bra för annars hade jag själv inte orkat överleva – smärtan hade blivit för omfattande. Tack vare att jag slår av på känslorna när jag läser dessa nyheter kan jag tycka synd om min mamma och önska henne all min kärlek.

                      Så omänskligt och mänskligt på samma gång.