coola killar, nördar

Gurus av coolhet

Hej mina livskamrater. Idag står vi alltså inför en ny dag, hur känns det? Förjävligt? Underbart? För mig känns det i alla fall mer åt det underbara än åt det förjävliga. Just nu sitter jag på tunnelbanan på väg mot T-centralen. Där ska jag ta ett tåg till Eskilstuna och träffa min andra hälft, Johanna.

                      Utanför fönstret samlar sig molnen många och massiva. Himlen är 50 % blå och 50 % molntäckt. På vägen irrar bilar fram och tillbaka i höga hastigheter. Stockholmare – ska alltid ha så bråttom.

                      Till vänster om mig sitter en kille i min ålder, men keps, headset och solglasögon på. Det vänstra benet har han lite cool uppsatt på sitsen framför honom. Hade jag varit en bitter tant så hade jag sagt åt honom att ta ner foten från sätet. Han tittar ner i sin telefon och skrattar för sig själv. Jag har aldrig förstått mig på människor som kan skratta för sig själva. Själv ler jag kanske någon gång om jag läser något roligt, men skratta själv gör jag aldrig. Vi åker genom en tunnel, hans solglasögon är fortfarande på. Det där är en riktig tuffing, tänker jag och ler för mig själv.

                      Högtalarrösten markerar att vi är vid Odenplan och när dörrarna öppnas går den tuffa killen av, men samtidigt som den ene går av går den andre på. Nu kliver plötsligt en till tuffing in i vagnen och sätter sig framför mig istället med ryggen vänd mot mig. Han har kepsen bak och fram och ett likgiltigt ansiktsuttryck. Han vrider ansiktet åt mitt håll och lägger armbågen mot ryggstödet och sätter sig med ryggen mot fönstret istället. Det är min lyckodag, tänker jag. Två ballhetsgurus kommer för att frälsa mig med sin visdomar.

                      Där övergick tillvaron i total underbarhet!