guldet, kantareller, reflektioner

Det skimrande guldet

Ögonen uppspärrade, blicken fokuserad. Jag skannar området framför mig, varenda millimeter. Runt omkring mig, total tystnad. Endast ljudet från mina steg mot mossan och någon enstaka kvist som bryts under mina fötter. En vindil som får löven att rassla till lite försiktigt. Sedan tyst igen. Ännu har jag inte hittat det jag söker efter, men jag känner på mig att jag snart hittar det.

                      Men där borta då? Pupillerna vidgas och andetagen blir snabbare. Med raska steg går jag mot mitt mål. Jag närmar mig. Nu är jag bara någon meter från målet. Jag böjer mig ner och inser att jag blivit lurad igen. ”Fan, det var bara ett löv.” mumlar jag irriterat. Ytterligare en gång har jag blivit lurad av de förrädiska löven – det är femte gången nu. Jag känner hur uppgivenheten får fäste i mig. ”Äsch, det kanske är bättre att gå hem igen.”, tänker jag. Men precis innan jag hinner vända mig och börja gå tillbaka, ser jag någonting flimra till i ögonvrån. ”Vad var det?” Där borta vid trädstammen under lite mossa skimrar någonting i guld. Jag känner mig lite misstänksam och vågar inte hoppas på någonting nu när jag blivit bortgjord så många gånger. Men desto närmare jag kommer desto mer skimrar det. ”Det kan inte vara ett till löv den här gången.” tänker jag. Jag hukar mig ner och känner pulsen gå upp ytterligare en gång. Det är ganska tjockt med mossa men där under syns ändå tydligt den guldfärgade ytan. Jag skrapar bort lite mossa och där inunder besannas mina drömmar. Jag skrapar mer och mer och desto mer jag skrapar desto större blir den guldfärgiga ytan inunder. Det måste minst vara en kvadratmeter stort.

                      ”KANTARELLER! Kom fort!” Jag hör hur rösten brister och det låter som om jag fortfarande vore i målbrottet. ”Det är helt sjukt!” fortsätter jag skrika.

                      Johanna och Elsa kommer springandes från varsitt håll. De är andfådda när de stannar bredvid mig.

                      ”Åh herregud…” säger Johanna när hon ser kantarellerna. Elsa bara tittar framför sig med stora ögon som om hon sett något overkligt.

                      Jag plockar upp den största kantarellen jag ser och håller upp den i luften som om jag höll i en pokal under en prisceremoni. Den är minst lika stor som min knytnäve. Johanna och Elsa tittar lika häpet på kantarellen som jag. Det känns nästan religiöst. Och ändå har vi bara gått ut i skogen för att plocka lite svamp. Att något så enkelt och vardagligt kan rymma så mycket känsla. Det är de här små sakerna i tillvaron som ger livet mest färg.

                      Jag luktar på kantarellen och låter hela mitt sinne sväva iväg på det moln den ljuva doften från kantarellen utgör. Marken under mig försvinner bort och jag hamnar i centrumet av ett massivt kantarellkosmos. Samtidigt kan man höra mig utbrista i ett långt ”Mmmm”.

                      Dessa små underbara saker…