Min vardag minnen, pulka

På väg till pulkabacken

Jag minns när jag var liten och min mamma brukade dra mig med pulkan längs med gatorna på väg till pulkabackarna tidigt på mornarna. Under nätterna föll det ibland tjocka lager snö över gatorna. Endast ett fåtal fotspår syntes i snön där vi tog oss fram. Jag satt i en röd pulka och mamma drog mig fram över gatorna. Bakom mig sträckte sig ett långt snöspår av pulkan. Det var fascinerande att se hur den ringlade sig iväg hundratals meter bakom mig. Runt om mig blåste vinden och nysnö som vinden fick tag i. Det kändes så friskt. När jag satt i den där pulkan och såg hela världen torna upp sig ovanför mitt huvud och samtidigt känna vinden piska mig i ansiktet, kände jag mig levande. Sekunderna darrade. Allting var så skarpt. Då och då tittade min mamma bakåt mot mig och log. Ljudet från brummande bilar på avstånd hördes i bakgrunden, halvt dränkt av ljudet från vinden. Människor som passerade såg ut som stora torn från där jag satt. Jag förde ner handen i den tjocka nysnön samtidigt som jag gled fram. Snön samlades på sidorna och bildade stora murar runt om gapet i snömassan min hand skapat. Himlen var klarblå och luften jag andades var kall och frisk. Jag lutade mig bakåt och blundade, hörde ljuden runt om mig; bilarna på avstånd, vinden som fick snön att yra, fotstegen från förbipasserande och pulkan som tryckte ner tjocka snömassor; smakade på luftens renhet och kände solens strålar omfamna mig. Jag älskade pulkan, den yrande snön, ljudet från bilarna, den klarblåa himlen ovanför mig och min mamma. Jag kände att livet verkligen var underbart!