flaskposten, metro, novell

Flaskposten nr 8

Här kommer äntligen veckans Flaskpost! Läs och njut! 

Det är måndag och tidig morgon. Molnen ligger tunga och mörka på himlen. Morgonen har känts trög för både Mohammed och Caroline. Båda två höll på att somna till vid frukostbordet innan de lyckades bege sig av mot tunnelbanan och sina jobb.

         Vid fönsterplatsen på tunnelbanan sitter Mohammed och tittar ut på bilarna på Tranebergsbron, och på perrongen i Kristineberg står Caroline och väntar på att tåget mot Farsta Strand ska komma.

         Pling. Ljudet från högtalaren signalerar att tåget anländer och Caroline tar ett steg bakåt. Hon låter en äldre dam gå av innan hon själv kliver in i vagnen. Hon går in till höger för att sätta sig på en tom plats vid fönstret, mittemot en främmande man. När hon ska sätta sig ner råkar hon stöta till mannen framför henne.

         ”Oj då” mumlar hon och ler ursäktande mot honom och han besvarar hennes leende. Hon inser hur bra han ser ut; muskulös, en aning utländskt utseende och djupa, svarta ögon.  

         När tåget anländer till Kristineberg, har Mohammed nästan somnat till. Han känner ett litet slag mot sitt knä; det är en kvinna som stött till honom när hon försökt sätta sig ner framför honom. Jäklar vad snygg, är hans första tanke. Hon ler mot honom och han ler tillbaka.

         Caroline tittar ut genom fönstret. Där, mitt bland storstadens landskap ser hon spegelbilden av Mohammeds ansikte. Hon kan inte sluta titta på honom. Plötsligt möter han hennes blick i fönstret och generat tittar hon snabbt bort. Trots att hon ser i ögonvrån att han tittar på henne, kan hon inte hålla blicken ifrån honom. När hon nu möter hans blick är det istället han som tittar bort. Caroline biter sig i läppen omedvetet och åter igen har han riktat blicken mot henne. De tittar på varandra ett par sekunder innan han bryter tystnaden.

         ”Det där gjorde ganska ont faktiskt. Vet du det?”

         ”Vad då?” svarar hon.

         ”När du slog till mitt knä. Jag kommer ha fått ett blåmärke i kväll. Man skulle nästan kunna säga att du är skyldig mig en kopp kaffe nu.” Mohammed ler mot Caroline som skrattar till.

         ”Skulle man det? Jaha, men då har jag ju inget annat val än att bjuda dig på en. Det finns ett fik här i Fridhemsplan. Ska vi se till att få det avklarat nu direkt?”

         ”Det är väl bäst så.” säger Mohammed och spricker upp i ett stort leende.